|
|
 
|
Går godtrogna svenska myndigheters styrelser och Sveriges regering i försäkringsindustrins ledband när trafikskador inträffar? Varför diskuteras inte den talande tystnad som råder?
Sitter våra ministrar hukade bakom tjänstemän, som medvetet eller ej vägrar acceptera EU-domstolens beslut om gränsöverskridande vård? Råder sann rättvisa när delikatessjäv kan anas då skadors konsekvenser utreds eller avgörs i svensk domstol? Whiplashkommissionens rapport - ett konsensus-dokument - tycks styra sjukvård, domstolar och trygghetssystem när svenska medborgare drabbats av trafikolycka.
Är det doften av pengar som styrt, när skadade och sjuka förhindrats få rättvis vård och utlovade försäkringsersättningar från Försäkringskassan och försäkringsindustrin?
Vad händer när EU-kommissionen nu till sist sätter ner foten och talar allvar med de regeringar, som så här långt underlåtit att följa besluten i Bryssel? Vad händer med en regering som låtit sina myndigheters tjänstemän få styra?
Öppet brev till professor Björn Rydevik, ordförande i Whiplashkommissionens läkargrupp, men även något för förre statsministern Ingvar Carlsson, Whiplashkommissionens frontalfigur och reklampelare, att betänka!
Försäkringsindustrins agerande. Inspiration till svensk försäkringsindustri att skapa sin Whiplashkommissionen kom antagligen från Kanada, där det stora försäkringsbolaget Societe d´Assurance Automobile du Quebec satt sina försäkringsläkare att försöka finna ut hur kostnaderna för s k whiplashskador) skulle kunna minimeras. Resultatet blev en artikel, Quebec Task Force (QTF) som av granskande fackkunniga specialister klassificerades som ett konsensdokument.
Konsensus är en kompromiss mellan olika åsikter - alltså inte något som har med vetenskap att göra. Sjukvård skall enligt EU-domstolen bygga på "internationellt accepterad vetenskap", men i Sverige följer man fortfarande de "nationella regelverk", som inte längre gäller!
De fyra största svenska trafikförsäkringsbolagen gjorde gemensam sak, när de organiserade och finansierade Whiplashkommissionen, precis som de tidigare tillsammans skapat Trafikskadenämnden (TSN) – med samhällets goda minne d v s en förutsättning skulle vara att Finansinspektionen [i alla fall på pappret] skulle kontrollera TSN.
Så här långt har dess generaldirektör - trots skyldighet enligt offentlighetsprincipen - inte velat svara på frågan hur kontrollen fungerar. Inget diarienummer, inget svar har trots flera veckors väntan erhållits - trots upprepad påstötning.
Vid emailkommunikation med Försäkringsförbundet framkom att hela konstruktionen med Whiplashkommissionen var ”ad hoc”, vilket innebar att verksamheten är "tillsatt för ett särskilt ändamål"
Ändamålet torde ha varit att spara in på trafikskadeersättningar även i Sverige. Verksamheten i TSN skulle ske enhetligt och medföra skälig ersättning till drabbade enligt riktlinjerna från politikerna. Tolkningen av ordet "skäligt" kan få vilken betydelse som helst - t o m ingen ersättning alls!.
Whiplashkommissionen Deltagarna i Whiplashkommissionens läkargrupp valdes inte som representanter för de institutioner där de var verksamma - utan som privatpersoner - även läkargruppens ordförande Björn Rydevik!
Samma önskan, som gällde för det kanadensiska försäkringsbolaget styrde nog det svenska projektet – att minska ersättningarna för ”whiplashskador”.
Trots att försäkringsindustrin successivt lyckats reducera tabellvärderna för invaliditet vid ”whiplashskador” med hjälp av sin gemensamt organiserade och finasierade TSN, tycktes väl inte verksamheten ha varit tillräckligt vinstgivande.
Varför skulle annars projektet ”Whiplashkommissionen” bekostats med omkring 25 miljoner kr?
Vad visste egentligen förre statsministern Ingvar Carlsson om "whiplashskador" när han för Uppdrag Granskning fick en chans att göra reklam för försäkringsindustrins favoritprojekt - att slippa ersätta trafik-, fall- och arbetsskadade medborgare? Hade han någon egen kunskap i ämnet? Eller var han bara försäkringsindustrins högtalare?
Varför presenterade Uppdrag Gransknings Karin Mattisson endast försäkringsindustrins budskap, trots all sakinformation om "whiplashskador" som Nackskadeförbundet försett henne och Janne Josefsson med?
Var det bara sensationer man var ute efter - inte fakta?
Vilka krafter styr över sjukvårdens verksamheter? Kunde drabbade erhålla korrekt hjälp erhållas i Tyskland och Finland, så varför inte också i Sverige? Borde det inte ha varit staten och sjukvården som bekostade det projektet som försäkringsbolag fortfarande tycks styra över? Sparar samhället utgifter genom att låta vinstkrävande verksamheter utreda det samhället själv skulle stå för? Varför hade inte Alertrådet, Socialstyrelsens Vetenskapliga Råd eller SBU hjälpt till, så att svensk sjukvård infört internationellt fungerande metoder - för att fastställa drabbades skador och därefter se till att rätt typ av behandling kunde sättas in? Vilka eller vad fungerade som bromsklossar? Berodde det på att sakkunniga saknade kunskap om faktiska förhållanden? Hade de bindningar till försäkringsindustrin?
Har Landstingen inte tyckt sig ha råd att införskaffa rätt utrustning? Vad kunde egentligen medicinskt okunniga landstingspolitiker, ekonomer och administratörer?
Saknar svenska ortopeder, neurologer eller neuroradiologer tillräcklig kunskap om CCJ (de två översta halskotorna och deras betydelse för huvudets rörelser)?
Vad händer när instabilitet orsakar tryck mot hjärnstammen? Ingick inte sådan kunskap om CCJ i utbildningen?
Relevanta frågor eftersom när Nackskadeförbundet besökt ortoped- och neurolog-avdelningar kan inte ens deras ansvariga överläkare förklara svara på frågorna, utan erkänner till sist att de inte har kunskap om nacken och skador där.
Försäkringskassans misslyckande. Står inte korrekt information i patienternas journaler så finns enligt Försäkringskassans koordinatorer inga skador varefter de skadedrabbades hanteras som vore de fysiskt friska men arbetsovilliga eller kanske lidande av psykosomatiska besvär eller psykiatriska sjukdomar?
Men i det läget har Försäkringkassan engagerat ett företag där förre näringslivsministern Björn Rosengren har en större aktiepost. Om detta går det att läsa både på www.nackskadeforbundet.se men även på internet, hur företaget hjälper Försäkringskassan att friskskriva skadedrabbade, vilka inte fått sina skador diagnosticerade.
Om dessa saker vill varken Erik åsbrink, Stig Orustfjord eller Adriana Lender diskutera. De vill därför inte träffa Nackskadeförbundet. Skälet är nog att den verksamheten kostar Försäkringskassan mångmiljon-belopp utan att "whiplashskadade" har blivit hjälpta!
När drabbades olyckor utreds av Försäkringskassans och försäkringsindustrins försäkringsläkare så skylls på alla andra orsaker än själva olyckshändelsen som utlöste alla besvären – varefter fallet är avklarat och någon ersättning inte brukar erhållas.
Trafikskadenämndens (TSN) skadliga effekter. Många problem sammanhänger med att den moderna tidens Kafkaliknande hemliga domstol, som beskrivs i "Processen", bakom de dörrar ingen skadad eller dennes ombud äger tillträde. Ens för att kunna påtala felaktigheter i de promemorior, som skall tolkas av jurister utan någon medicinsk kunskap.
TSN inte bara fastställer de tabeller, som domstolarna tror bygger på vetenskap. Den också föreslår de ersättningar som ev. skall betalas ut. Vilken kunskap om invaliditet har de försäkringsbolagsdirektörer som sitter med i dess styrelse?
TSN, som organiseras och finansieras gemensamt av försäkringsbolagen påverkar ärendena på många sätt. Bland annat har trafikskadades ombud kunnat konstatera att invaliditetsgraden har sänkts på senare tid och därmed har ersättningarna kunnat minskas för likartade skador jämfört med det som gällde för några år sedan. Troligtvis för att kunna minska utbetalningarna till trafikskadade.
Hur försäkringssystemen "sparar" på utgifter. Att inte godkänna skador är det effektivaste sättet att minska på kostnader. Det kan ske på många sätt. Man kan hävda att besvär beror på andra orsaker än själva olyckan, förneka att använda undersöknings- eller behandlingsmetoder har med vetenskap att göra.
Verksamheten tycks gå ut på att såsom djävulen tolkar bibeln och dess budskap, tolkar dessa journaler, intyg och vetenskaplig litteratur. Det är därför välbetalda försäkringsläkare kan hävda precis vad försäkringsindustri och Försäkringskassan behöver för att övertyga medicinskt okunniga domare om vad som skall gälla.
Eftersom försäkringsläkarna inte står under kontroll av någon myndighet behöver de inte stå till svars för påstående, vilka inte stämmer med internationellt accepterad vetenskap. Bland kritikerna av denna typ av verksamhet finns bl a Sven Jonas Dencker, professor emeritus, samt specialistläkare i psykiatri och neurologi. Enligt honom är det ”fullständigt absurt att försäkringsläkarna kan härja fritt utan ansvar i ett system som präglas av jäv och en inhuman människosyn”.
Gäller vetenskap när försäkringsindustrin styr och ställer? När Nackskadeförbundet besökte Gunilla Brodda-Jansen på den smärtklinik där hon arbetar, medgav hon på direktfråga att ingen av deltagarna i Whiplashkommissionens läkargrupp, vid tidpunkten då de blev utvalda att ingå som experter, ännu inte hade publicerat någon vetenskap om nackskador i ledande facktidskrifter där kontroll av referee ingick. D v s att internationell expertis bedömt och godkänt att en artikel uppfyllde kraven på att innehållet både var korrekt och intressant ur vetenskaplig synpunkt. Sökning i databaser som Nackskadeförbundet dessförinnan gjort hade inte påvisat sådana meriterande publikationer.
Whiplashkommissionens rapport, som i olika sammanhang bedömts vara ett konsensus-dokument, har därför inget med vetenskap att göra.
Sir Karl Popper 1900-talets store vetenskapsfilosof, som nog även Du, Björn Rydevik studerat, hävdade att man kritiskt måste omvärdera hela teorin när nya fakta tillkommer. Man bör också studera varför ett arbete tillkommit, vem som står för penningresurserna och vilka fakta slutsatserna grundas på.
Om ett betydande antal kunder i ett försäkringsbolagsregister över trafikskadade skall användas som utgångspunkt för en analys och man bland dessa utesluter dem vilka förutom s k ”whiplashskador” även fått andra allvarliga skador, eller om det sker en systematisk felklassning av en grupp av skadade, kan knappast dokumentets slutsatserna bli korrekta. QTFstudien är då inget annat än ett bedrägeriförsök, eftersom det var precis vad som skedde.
Ytterligare uppgifter som talar mot att använda QTF som referens var att vid tidpunkten när det stora kanadensiska försäkringsbolaget inledde arbetet med ”Quebec Task Force” (QTF) kunde dess anställda försäkringsläkare i databaser hitta cirka 11 000 vetenskapliga skrifter av skilda kvaliteter.
Av dessa godkändes endast ett 60-tal, vilka tycktes stämma med de åsikter som senare skulle komma framföras av bolagets doktorer – nämligen att ”whiplash-skador” var något som gick över på några veckor eller någon månad.
Det är naturligt att tänka att Sir Karl Popper mycket häftigt skulle ha reagerat och hävdat att ett dokument som utgått från sådana förutsättningar inte har ett enda dugg med ”vetenskap” att göra.
Skälet till att QTF igångsattes hade varit att bolaget ville minska sina utbetalningar – vilket naturligtvis är sunt om man vill att inga på bedrägliga uppgifter erhåller ersättningar.
När försäkringsbolaget med hänvisning till manipulerad statistik skapar ett antal kriterier för att dela in skadade i olika grupper, kan detta bara leda till att indelningen som sorteringsgrund redan i begynnelsen är felaktig.
En närmare granskning skulle nog kunnat klassificera förfarandet som ett försäkringsbedrägert mot försäkringstagarna.
Svensk sjukvård - ett misslyckande när det gäller nackskador. När ett stort antal läkare i Sverige inte har grundläggande kunskap om CCJ (det craniocervikala komplexet d v s den intrikata och lättskadade struktur som binder ihop skallen med halskotpelaren), eller vilka neurologiska skador som uppstår när starka Gkrafter sliter i alla halsens och skallens strukturer - är det lätt att drabbades skador missas.
I synnerhet när av Whiplashkommissionen rekommenderade undersökningsmetoder inte kan fastställa faktiska skador kan inte heller adekvata bedömningar ske.
Gång på gång missas dessa skador även vid stora universitetskliniker i Sverige, som Karolinska, Sahlgrenska etc. Många med skador har därför fått veta att de inte har några skador. Senare har utredningar i utlandet med metoder som bygger på ”internationellt accepterad kunskap” inneburit att deras skador kunnat fastställas, behandlas så att de kunnat bli av med sina besvär – t o m kunnat börja arbeta igen.
När inte ens välkända universitetskliniker fastställer dessa skador, hur skall man då kunna förvänta sig att de läkare vilka tar emot trafik-, fall- eller arbetsskadade på akutmottagningar landet runt skall kunna sätta korrekta diagnoser?
Mängder med skadedrabbade från alla delar av Sverige får inte sina skador fastställda, vilket kan leda till livslångt lidande och en kraschad ekonomi.
Neurologer och ortopeder på chefsnivå ute i landet missar eller feltolkar orsakerna till drabbades besvär. Många går strikt på vad de tror var Whiplashkommissionens budskap.
Försäkringskassans och försäkringsindustrins försäkringsmedicinska rådgivare antingen saknar tillräcklig kunskap eller följer gällande riktlinjer vid respektive verksamheter utan att göra egna reflektioner eller betänkanden.
Är myndigheternas och Whiplashkommissionens sakkunniga sakkunniga Socialstyrelsens sakkunniga hade i ett mycket tidigt skede erbjudits att få besöka Volle och Montazem, där det pågick verksamheter som faktiskt hjälpte nackskadade till ett bättre liv, men var helt ointresserade.
Vad kan dessa underlåtenhetssynder spelat för roll för de åsikter som då fanns och i viss mån fortfarande finns bland svenska professorer, docenter och verksamhetschefer - kan man naturligtvis fundera på.
Professor Per grane utdömde fMRI-tekniken (funktionell magnetkamerateknik) utan att vare sig ha läst i tysk facklitteratur hur metoden användes eller ha besökt Volles klinik. Det har han medgett i ett email.
Själv kunde han inte tolka de fMRIbilder, som fanns på CDskivor som Bert haft med sig både från Tyskland och Finland – där tydliga skador kunde påvisas av oberoende specialister.
Bland dem vilka förnekat att fMRI och stabiliseringsoperationer skulle vara vetenskap hör sakkunniga åt Socialstyrelsen, professorer i ortopedi och neurologi. Med vilken sakkunskap har dessa uttalat sig?
Är det manipulation och konsensus, som styr istället för fakta? QTF hade med gravt manipulerad statistik både sorterat bort de svårast skadade och även felgrupperat skadade, vilka fortfarande ett år efter det konsensusdokumentet hade blivit färdigt, hade sina besvär kvar. - Dessa skadade hade förts in i gruppen där besvären försvann redan efter några veckor. Är inte detta ett uppenbart svindleri?
EU-domstolens beslut om gränsöverskridande vård gäller numera. För många skadedrabbade och deras undersökande läkare och ombud fungerar Whiplashkommissionens rapport som ett rött skynke. Den var endast ett konsensus dokument.
Fortfarande år 2010 blir, med hänvisning till det dokumentet skadedrabbade förlorare i domstol mot både Försäkringskassan och sina egna försäkringsbolag, trots att de i utlandet har fått sina skador verifierade.
Idag räknas fMRI och stabiliserande operationer modum Montazem som ”internationellt accepterad vetenskap” i enlighet med EU-domstolens beslut.
Sverige och dess myndigheter har skyldighet att följa både EU-domstolens bestämmelser och i domstolen prejudicerande domar, men gör inte det.
Det är klart att försäkringsindustrin med glädje hänvisar till konsensusdokument vilka i domares ögon uppfattas som vetenskap – bolagen slipper då betala ut ersättningar till skadedrabbade.
Problemet med försäkringsläkare och domstolar. Det finns ett antal läkare vilka tjänar stora pengar på att hävda åsikter vilka inte stämmer med internationellt accepterad vetenskap.
Som läkare av den gamla skolan är det jag svårt att förstå att professorer och docenter i domstol kan få hävda åsikter som sedan minst ett decennium inte längre stämmer med verksamheten och dessutom i de flesta fall det är de skadade som förlorar.
Att inga domare har kunskap om nackskador är ganska naturligt med tanke på att de läser juridiska dokument och jämför med de prejudikat de lärt sig att behärska och tolkar allt i enlighet med både den kunskap och de vanor tidigare processer skapat.
På direkt förfrågan från Nackskadeförbundets ordförande Bert Magnusson har flera domare uttryckligen medgivit att de helt saknade medicinsk kunskap.
Det finns ett antal läkare, vilka arbetar åt försäkringsindustrin och Försäkringskassan. Dessa tycks antingen ha otillräcklig kunskap om halsryggens strukturer eller inte känna igen för s k ”whiplash” typiska besvär och därför inte förstår att många skadade har typiska neurologiska skador (beroende på att i krockögonblicket det uppstod slitningar i nervvävnadens kärlsystem med blödningar som följd). Eller är det så att de medvetet undviker att tala sanning? Resultatet är mycket beklagligt just för drabbade och deras anhöriga, men även för sjukvårdens rykte.
Till gruppen som bidrar till misstro mot rättvisan, sjukvården, försäkringsindustrin och Försäkringskassan räknas t ex Sebastian Conradi, Charlotte Sachs, Olof Sydow, H-G Hårdemark, samtliga specialister i neurologi, överläkare vid Karolinska, Per Adolphson ortoped m fl.
Uppräkningen skulle med lätthet kunna bli mycket lång. Antalet argument som de använder för att övertyga rätten är osannolikt kort, precis som deras uttalanden vilka alltid föregås av deras titulär samt vilka institutioner de arbetar vid.
Mened, bevisförvanskning, jäv. Kan nyss nämnda läkare i domstol ha ägnat sig åt mened (bevisförvanskning, osann försäkran, missbruk av urkund)? Sådant skall ju medföra åtal om lag skall följas. Bryr sig domstolarna om sådana företeelser i dagen samhälle? Beror det på att det i domstolsväsendet inte finns en databas där alla väsentliga fakta kan registreras och därefter analyseras?
Om det vore så att en gemensam databas fanns över domar skulle man med lätthet finna att samma argument återkommer i process efter process, samt att olika domstolar kan komma till helt skilda domslut.
Dessa försäkringsläkare förnekanden om samband mellan inträffade skador och uppkomna besvär har trots allt haft en menlig inverkan för det stora flertalet skadade, vilka tyckt att de blivit felaktigt hanterade av sina försäkringsbolag eller Försäkringskassan eller att rättvisan inte fungerar tillfredställande.
Drabbade har i de flesta fall förlorat i rättegångar med allt vad det inneburit – inte minst ekonomiskt, när de tagit risken att stämma i domstol. Med sina skador ligger de både familj och samhälle till last.
Okunskap bland specialister i ortopedi och neurologi. Nackskadeförbundet har senaste veckan varit i kontakt med läkare på chefsnivå i ortopedi och neurologi, vilka saknar tillräcklig kunskap om s k whiplashskador, CCJ eller typiska neurologiska konsekvenser till följd av skadorna.
De menade att en svårt skadad patient snarast led av psykosomatiska besvär eller var oemottaglig för att medverka i den rehabiliteringsverksamhet, som var tänkt att genomföras.
Att det rörde sig om faktiska och med senaste teknik i utlandet fastställda skador förstod de inte. Att besvären med all sannolikhet berodde på tryck mot hjärnstammen vid vissa huvudrörelser eller kroppsställning blev för dem en mycket obehaglig överraskning, varefter attityden mot skadedrabbad momentant förändrades.
Kunde det tänkas bero på att Socialstyrelsen,Tillsynsmyndighet kanske skulle komma att bli involverade - om något skulle inträffa med den skadedrabbade?
Problem av denna karaktär dyker dagligen upp från alla delar i Sverige. Det är i en sådan verklighet som Nackskadeförbundet försöker att verka.
Modern teknik klarar av att påvisa skador som skett tidigare. Med senaste teknik kan konsekvensen av cirkulationsproblem i centrala nervsystemet och hjärnstam fastställas även långt efter att skadan inträffat. Då ses Chiari-liknande effekter – något som professor Michael Freeman et al kunnat påvisa i en mycket stor dubbelblind studie i USA.
Bilderna som visades var mycket övertygande. Till och med medicinskt okunniga åskådare kunde peka ut vilka av fallen, som hade varit drabbade av svåra ”whiplashskador”.
Den studien visar på att ”nackskadade” inte bara hade skador i halskotpelarens övre del, utan att neurologiska skador också finns i sådana fall.
Hur många sådana skadedrabbade personer har inte svensk sjukvård missat. Troligen många tusentals – som därför har misshandlats av försäkringsindustrin, Försäkrings-kassan och i domstolar. När får sådana fall upprättelse?
Detta arbete finns publicerat i ledande internationell facktidskrift.
Varför klarar inte svensk sjukvård att fastställa eller behandla nackskadade? Mycket har hänt sedan QTF och Whiplashkommissionens rapport publicerades, men till svensk sjukvård har den nya tidens rön ännu inte nått.
Vilken roll har Alertrådet, Socialstyrelsens vetenskapliga råd eller SBU haft när inte metoderna som bygger på ”internationellt accepterad vetenskap” har blivit introducerade i svensk sjukvård?
Problemen hänger inte bara ihop med Whiplashkommissionen och dess rapport, utan snarast i en oförmåga hos politiker och myndigheter att inse att en ny tid med ny medicinsk kunskap kräver en förändrad inställning, samt att numera EU-domstolens beslut gäller även Sverige!
Är det doften av pengar som styr, när skadade och sjuka förhindras få rättvis vård och utlovade försäkringsersättningar från Försäkringskassan och försäkringsindustrin?
Läs mer på Nackskadeförbundets hemsida (www.nackskadeforbundet.se) om hur verkligheten ser ut bakom kulisserna.
Hur Försäkringskassan och försäkringsindustrin gör gemensam sak - sitter i samma styrelse och låter sina försäkringsläkare och juridiska enheter följa samma typ av principer i sin hantering av skadeärenden. Hur jäv och delikatessjäv undgår bestraffning.
Går godtrogna svenska myndigheters styrelser och Sveriges regering i försäkringsindustrins ledband när trafikskador inträffar? Varför diskuteras inte den talande tystnad som råder?
Bert Magnusson
Nackskadeförbundets ordförande
Bo Sonnsjö
Vice ordförande
Styrelsen
|
|
|
|
