|
|
 
|
Inger’s historia DEL 2
Nu har det gått 1 år och 4 månader sen jag knåpade ihop del 1. Ett år av glädje, besvikelser och en himla tung och kall vinter med massa ONT! Men nu ska ni få höra det som i slutändan blev en enorm glädje och jag kan inte nog betona vilket flax det var att få kontakt med Bert på Nackskadeförbundet som i sin tur kunnat förmedla andra kontakter och diverse läkarbesök. Do it, ni ångrar er INTE!
Som tidigare skrivits så fick jag ju tid i mars 2009 hos Trond Stokke i Oslo och hos Tomas Wallmander i Arvika. Resan i sig var väl ingen hit, men det vet ni ju alla med den här problematiken att sånt innebär betydligt mer ONT och allehanda besvär. Som tur har jag ju en alldeles underbar sambo som fixar och trixar så jag överlever en dag till J Första dagen så körde vi till Arvika och tog in på Guesthouse Eleven, Bed & Breakfast hotel alldeles i utkanten. Trevliga rum och fräscht, holländska ägare, ett boende jag kan rekommendera. Det blev så eftersom jag skulle tillbaka till Arvika dagen efter Oslo på ett nytt läkarebesök hos Wallmander. Lagom mör dag 2 så påbörjar vi resan till Oslo, tror det var ca 15 mil att köra. GPS är riktigt bra inne i Oslo, bara som rekommendation, vi hamnade direkt utanför Stokke’s mottagning! Inga problem efter vägen, bara ett stopp när tullen ville kolla bilen, men där fanns inget de ville ha som tur var J
Väl framme i Oslo hade vi gott om tid att ta igen oss med fika, men fy vale för torra mackor som kostade skjortan rent ut sagt. Hade varit bättre att satsa på krämbullarna J Efter en låååång fikastund tog vi oss en promenix och tittade runt lite, behövde få röra på kroppen som stelnat till i helt fel lägen. Sen var det dags att dra sig till mottagningen där väntan blev ack så lång. Såhär efteråt förstår jag varför då undersökningen inte skyndas på utan det får ta den tid det tar med varje patient. Suveränt!
Till slut blev det min tur, ut kommer ett manligt troll, ve å fasa. Men vilken bedårande troll J Vilken läkare! Han tittar på mig, och säger sen, här står det inte rätt till med nacken. Va säger jag, och han upprepar sig. Jag tänkte hur i hela friden kan han se det bara sådär?? Tydligen så har jag en vinkel på nacken, som numera känns som "normalläge", som definitivt inte är det. Sånt där man inte tänker på över huvudtaget, men när han sa det så hänger jag ju åt höger med huvudet. Härligt med snilleblixtar!
Undersökningen och pratstunden tog 2½ timme bra precis, kände mig inte ett dugg jäktad, snarare väl mottagen och att jag hamnat hos någon som verkligen kunde sin sak om nacken och vad som händer efter ett whiplashtrauma. Röntgen var rätt så jobbigt då jag har låsningar i käkbenet och det frestar verkligen på att sitta med öppen mun medans bilderna tas. Stokke var dock väldigt varsam men det behövs ju så lite för att det som är ont ska komma med överljudshastighet och slå knockout. Han fick i alla fall bra bilder och hans förklaring var att en 3-åring skulle se att det inte stämde i min nacke. Rätt märkligt när vuxna människor tidigare sagt att det inte finns nåt fel J När jag inte orkade prata eller ställa frågor så gjorde min sambo det desto mer och vi var båda supernöjda när vi gick därifrån och jag hade fått fastställt att det faktiskt fanns skador i nacken som skulle ha varit en WAD 4 om den graderingen funnits här. I Sverige är WAD 3 den högsta om jag inte är helt ute och cyklar. Innan vi gick därifrån så hade jag släppt ifrån mig ett par liter tårar av ren och skär glädje över att det fanns påvisbara skador (eller så var det för att dölja det onda) och gett Stokke-trollet en genuin Sverige-Norrlandskram för att jag kom som en novis efter 12 års helvete och gick därifrån betydligt klokare och framförallt med en lyckokänsla över att ha blivit tagen på allvar och fått en massa ny vetskap om skadan.
Just det, innan vi gick fick jag med mig en lapp med massa stödord som jag skulle lämna till Wallmander dagen därpå, så han fick lite kött på benen av Stokkes fynd och undersökning.
Det är sällan jag känner för att sjunga när jag har riktigt ont, men bilresan blev en samboduett på 15 mil tillbaka till Arvika, hahahahaha. Lyckliga jag, inte ens värken kunde rubba mitt välmående. Och som grädde på moset så fick jag med mig ett alldeles underbart kakefat (tårtfat) från Oslo, bara en sån sak!
åter tillbaka i Arvika, sängliggandes, så gick jag igenom hela telefonboken i mobilen för att informera nära och kära om min aha-upplevelse i Oslo. Tårar och skratt om vartannat. Sen en total solförmörkelse och jag slocknade ovaggad i djup sömn. Som vanligt ett antal avbrott under natten, men ändå de timmar jag fick sova var helt underbara.
Dagen efter så checkade vi ut från vårt mysiga boende och begav oss in till centrala Arvika för att träffa Wallmander på Vårdcentralen Verkstaden. Blev lika väl bemött där som i Oslo. Med tanke på dagen innan och Stokke’s medskickade brasklapp blev väl undersökningen inte lika grundlig, utan mer en verbal konversation utifrån mina besvär och åren som gått. Dock var jag positiv på alla tester som gjordes vilket i sin tur påvisar att det är nåt som inte stämmer. Innan var jag förvarnad av Bert från Nackskade att det kunde vara svårt att förstå Wallmander p g a en tidigare stroke? och där hade han helt rätt, men det var heller inga problem att få det upprepat ett antal ggr tills jag och sambon förstod. Fick även därifrån bege mig väldigt nöjd och belåten med fler aha-upplevelser.
Ni som kan, tveka inte, det är en väl värd utgift att träffa dessa två. Har svårt att tro att det kommer någon form av ånger efteråt.
Väl hemma igen blev det en spänd väntan på att intygen skulle dimpa ner i brevlådan, och vänta fick jag, men till slut så kom de.
Under tiden så blev jag kallad via FK till Arbetsförmedlingen för att göra en utökning av arbetstiden, arbetsprövning, jippieeee. Från 2 timmar upp till 3 om dagen, å hej å hå. Men jag har aldrig motsatt mig det FK begär utan försökt att delta efter bästa förmåga. Behöver jag säga att det gick käpprätt åt skogen ganska omgående, så det blev tack och adjö Arbetsförmedlingen för den här gången på deras begäran. åter till 2 timmar/dag och väntan på att FK skulle höra av sig. Sommaren försvann, hösten likaså och vintern, DEN vintern, kom och gick. Sen blev det vår och då kom FK som ett brev på posten. Det jag såg var att den 1 juli 2010 kommer jag att bli utförsäkrad ( vilket jag redan visste) sen var det mest bla bla bla bla. Hjärnan har en viss förmåga att ta semester när det står FK utanpå kuvertet.
Som en notis måste jag säga att jag överklagade FK’s beslut 2009 om att inte ge mig tillsvidare sjukersättning utan istället tidsbegränsad igen, de sista 18 månaderna jag kunde få. Har aldrig gjort något sådant förut, men jag slet som ett djur med dessa papper och skickade med allt jag kunde få fram i intygsväg samt skrev hur jag upplevde min vardag utifrån de besvär jag dras med, inskickat sommaren 2009 p g a uppskov med tiden. Hur det påverkar både mig och familjen. Jag skrev från hjärtat.
FK bemötte ju detta via processjuridiska under hösten men jag besvarade detta igen med en lunta papper som skickades in till Förvaltningsrätten. I början av 2010 kom det åter igen att FK bemött min överklagan via processjuridiska och jag gjorde som tidigare, bemötte det som de ställde sig frågande till samt skickade med ett färskt läkarintyg från Länshälsan. Utdragen process, speciellt för oss som verkligen tycker det är pest och pina med allt pappersarbete. Det föder stress vilket försämrar andra förmågor.
I vilket fall som helst, FK ville ha en träff med mig för att gå igenom mitt "fall" eftersom jag skulle bli utförsäkrad, samt förklara vad det innebar att komma in i Arbetsförmedlingens program. Sagt och gjort, släpade med mig sambon, som för övrigt är lysande med obekväma frågor då min hjärna har stiltje. Träffen blev 1½ timme lång, första gången jag träffade handläggaren, och faktiskt väldigt bra trots sambons frågor J Jag upplevde faktiskt FK mänskligt, eller handläggaren ska jag väl säga, och då gick jag dit med taggarna utåt och avogt inställd. Det blev i alla fall bestämt att jag skulle träffa handläggaren från FK samt handläggare från Arbetsförmedlingen veckan därpå, vilket var dagen innan midsommar 2010. Släpade med mig sambon på denna träff med, vilket resulterade i att hans chef surnade till p g a att han fick ta ledigt J Och tro’t eller ej, intyget från Trond Stokke hade FK översatt till ren svenska, det intyg som de året innan hade svårt att tro att det skulle vara något att ha då det var en undersökning som gjorts i Norge!!! HAHA
Nåväl, dagen innan jag skulle dit, tar jag som vanligt in posten när jag kommer från jobbet, och där, DÄR låg ett tjockt kuvert från Förvaltningsrätten!! Hela jag började skaka och må illa, än värre blev det när tummen letade sig in och slet upp kuvertet. Det var en riktigt hemsk upplevelse, jag var så rädd, så skräckslagen... Men jag VANN! JAG VANN!! J A G V A N N !
En NIO sidor lång dom ger mig helt rätt och bedömer att FK skulle ha sett detta för många år sedan! Verkligen, det finns en rättvisa här i världen... När sambon ringde hem skrämde jag upp honom med, jag bara grät och hulkade, innan han fattade att det var av glädje tror jag att han var på väg att kasta sig i bilen och köra hem J Det gick bara inte att fatta, att mitt slit med alla papper, att mitt beskrivande av mitt mående, att det gick hem, att jag VANN, att det finns människor som faktiskt förstår att vardagen är ett h-vete för oss... Det är fortfarande obeskrivligt!
Mötet med FK och Arbetsförmedlingen går av stapeln precis som planerat. Jag tog med mig domen från Förvaltningsrätten och visade upp den för FK’s handläggare. Hon ögnar igenom den och gratulerar och säger att hon måste kolla med processjuridiska om den kommit in till FK. Det bestäms dock ett möte veckan efter på Arbetsförmedlingen, på min första semestervecka, att jag ska skrivas in där och gå deras "program" då jag ska bli utförsäkrad. Det bestäms också att handläggaren från FK ska ringa mig dagen före och meddela hur FK kommer att besluta i och med att Förvaltningsrätten gett mig rätt i överklagan.
Dagarna som följer innan FK ska ringa är såååå långa. Hur ska det bli, vad ska de göra?! När samtalet väl kommer är det som luften går ur mig, JAG VANN igen! FK kommer att bevilja mig sjukersättning tills vidare utan pardon! Jeeeesus... Helt otroligt!!! Och tiden hos Arbetsförmedlingen kan jag kasta i soporna, borta, puts väck! Till och med FK’s medicinska rådgivare anser att det är helt korrekt. Nyp mig!!! Nu efter 13½ år så slipper jag detta fruktansvärda pappersarbete, det räcker med att ha ont. Jag kan bara vara och jobba mina 2 timmar om dagen och självdö en smula som vanligt när jag kommer hem, inga papper som ska skickas in och skrivas, jag får ha ont i lugn och ro! Amen!!
Så med detta så kan jag säga att det blev en 5-stjärnig upplevelse med Oslo-Arvikaresan. Det var verkligen ett bra ställe att lägga ner en bunt pengar på. Jag vet att det inte är det lättaste att få ihop den ekonomi som behövs när man har sjukersättning, jag och sambon hade tur som hade en slant just då att lägga dit, annars hade det aldrig gått vägen. Och framförallt att vi är två, som ensamstående hade det inte funnits en chans att göra detta om det skulle ha varit så. Inte nog med att livet förändras, man straffas ekonomiskt också, vilket i sin tur ger följder för resten av familjen. Been there, done that.
Nu väntar jag bara på att få komma till Smärtmottagningen för att lägga blockader och kanske få det lite lättare med smärtorna. Det skulle vara skönt! Just nu så njuter jag av den helt underbara sommarvärmen, den gör underverk med kroppen, speciellt efter den rent ut sagt hemska vintern som genomlidits med minusgrader så det räcker för flera år framåt.
Mera plusgrader till folket J
Jag håller tummarna för alla er därute, ge inte upp!! När ni minst anar det kommer en vändning till det bättre på något sätt. Hade det inte varit för min humor och mitt ( för det mesta) glada humör hade livet och hoppet varit slut för längesedan. Nu vet jag hur det känns att vinna drömvinsten på Lotto, även om min vinst var av ett annat slag J Men det är för himla härligt att 13½ års kamp gett ett resultat. JAG VANN!!!!!!!!!!
Tack alla ni som finns runt om mig, nära och kära, MIN SAMBO, MINA BARN... Ni betyder allt!
Tack Bert, för ditt engagemang, dina snabba svar, all hjälp. Längesedan vi hördes av, men det kommer aldrig att glömmas bort!
Inger
|
|
|
|
