|
|
 
|
Vad menas med objektivitet
när försäkringsläkare gör bedömningar?
Kan en försäkringsmedicinsk rådgivare vara objektiv även i sin ordinarie anställning vid universitetsklinik eller som klinikchef, där de dagligen tvingas möta folk i behov av vård, när de inte klarar av det i rollen som tjänsteman hos ett försäkringsbolag?
På vilket sätt skiljer sig dessa verksamheter? I bägge fallen är det frågan om att använda sin stora kliniska kunskap till att göra bedömningar inom ett område de säges behärska bättre än vanliga specialister. Det är därför deras bedömningar gör så stort intryck i svenska domstolar, att dessa i de allra flesta fall dömer i försäkringsbolagens favör.
Är det så att professorer, docenter och klinikchefer, vilka fungerar som försäkringsläkare, själva aldrig undersöker patienterna som kommer till de avdelningar där de har sina ordinarie anställningar?
Finns det inte även där risk för att göra felaktiga bedömningar, genom att bli påverkade av hur synd det är för drabbade? "Objektivitet" brukar vara det stående argument för varför försäkringsläkare inte vill eller får träffa dem vars fall skall avgöras i domstol.
Frågan som måste ställas är "Objektivitet - vad är det?"
För att förstå om ett hus är felbyggt, så räcker det inte med att titta på en ritning, man måste göra en undersökning på plats. Om en bilmekaniker skall förklara vad som inte fungerar i kundens bil, så måste han dels känna till just den speciella bilmodellens alla konstruktioner och göra en saklig analys - för att kunna reparera den.
En veterinär behöver förmodligen undersöka en ko för att kunna bota dess krämpa, men när det istället rör sig om fel och brister på en trafikskadad så räcker det med att studera papper - om än de kallas för intyg eller journaler.
Enligt uppgifter i Läkartidningen finns brister i minst 25% av alla journaler, antingen i form av felaktiga eller missuppfattade uppgifter, men minst lika ofta genom att uppgifter saknas. Hur kan en försäkringsläkare vara saklig, om uppgifterna i de papper som skall bedömas inte är korrekta?
Är inte en missad skada en brist? Hur många skador har inte stora universitetskliniker missat? Många trafikskadade har först efter undersökningar utomlands fått konstaterat att skador funnits fastän de fått veta att allt varit OK på t ex Karolinska Institutet eller Sahlgrenska Akademin.
Ordet "objektivitet" står för saklighet, d v s den som ägnar sig åt en analys borde veta och kunna vad det är som gäller. Detta gäller all typ av verksamhet. Bara fakta får finnas med i diskussionen oavsett vad det är frågan om.
När försäkringsläkare hävdar att det är omöjligt att behålla sin objektivitet om det skulle vara nödvändigt att undersöka en skadedrabbad, saknar bedömaren i själva verket förmågan att vara saklig och borde därför inte alls kunna arbeta som läkare. Om än försedd med fina titulär är man därmed oduglig att utföra en läkargärning.
I domstol tycks det vara acceptabelt att en försäkringsläkare utan egen undersökning, endast genom att ha tillgång till pappershandlingar skall göra bättre bedömningar än de läkare vilka med hjälp av kollegor i andra specialiteter utrett de skador som föreligger.
Hur skall försäkringsläkaren kunna fungera på ett analytiskt sätt på den klinik eller institution där det ordinarie arbetet skall utföras, d v s undersöka och utreda patienter som kommer dit för vård om denne även där undviker att träffa patienterna - för att inte riskera att göra felbedömningar genom att se hur eländigt liv den drabbade måste ha med alla sina skador?
Det skulle kanske förklara varför så många trafikskadade inte fått sina skador fastställda, ens vid stora universitetskliniker i Sverige? - Ingen sakkunnig har vågat undersöka dem.
Fungerar en läkare inte objektivt åt försäkringsbolag om undersökning och samtal med drabbade var tvingande, klarar denne det givetvis inte heller på en sjukhusmottagning.
Argumentationen att man skulle misslyckas att vara analytisk om man träffade en skadad eller sjuk tycks ha smittat av sig till ett helt system, som primärt tillskapats för att hjälpa folk tillbaka i de verksamheter de hade innan de blev sjuka eller skadade. Detta sätt att resonera på visar bara på hur sjukt det nuvarande systemet egentligen är.
Det förklarar också hur det kan uppstå så stora skillnader i de bedömningar som görs mellan dem som utrett och undersökt de drabbade och försäkringsläkarna, vilka gör bedömningarna endast genom att studera intyg och journaler utan egen undersökning.
Saknas så totalt förmågan att vara objektiv genom att man inte längre kan tänka klart och använda all den kunskap som inhämtats under många år, om man tror eller vet att man skulle bli påverkad och tycka synd om den drabbade - då saknas också förmågan att verkligen göra en oberoende analys. Då blir det svårt att fastställa vilken grad av invaliditet som föreligger eller vilken vård som behövs. Finns då även förmågan att bedöma om samband föreligger eller ej? - Avgörande om en trafikförsäkring skall ersätta en drabbad eller ej.
På vilket sätt blir ett utlåtande "objektivt" genom att INTE träffa den som skall bedömas? Utan gedigen kunskap om skadors natur eller förmåga att skilja verkliga besvär från bedrägeriförsök, räcker inte ens titulär som professor, för att fungera som sakkunnigvittne, vilket brukar vara deras roll i domstol! Där deras trovärdighet vida överskrider alla andras.
Hur trovärdiga blir TSNs och försäkringsbolagens medicinska rådgivares påståenden när de utan egna undersökningar och samtal med skadedrabbade skall konstatera om insamlade pappersuppgifter verkligen stämmer med verkligheten?
På vilket sätt kan det anses att den drabbades ärende blivit objektivt behandlat och att rättvisa har skipats i domstol, när hanteringen ser ut enligt ovan?
Detta är den vanligast förekommande bilden av hur svensk trafikskadeverksamhet fungerar idag - år 2010.
Nackskadeförbundet
|
|
|
|
