|
|
 
|
Mitt namn är Vuokko
Brättelse av Vuokko Björklund
När jag var 6 år gammal råkade jag ut för en olycka. Jag var ute på gården och lekte. En moped körde på mig och jag flög i väg en bit. Jag skrek av smärta och tuppade av. Det visade sig att jag hade fått en fraktur på vänster nyckelben. Jag fick bära mitella en tid. Min far fick lyfta mig i och ur sängen eftersom jag hade så hemskt ont.
Hela skoltiden och framåt har jag plågats av smärtor, krampkänsla och trötthet i nacken. I skolan hade jag svårt att läsa på svarta tavlan eftersom jag allt som oftast hade dimsyn, huvudvärk och migrän. För varje år har mina besvär från nacken förvärrats. Speciellt efter jag fött mina två barn. Att sköta hushållet, barnen och styrketräna frestade på nacken enormt och jag fick då och då åka in akut till lasarettet eftersom jag inte kunde röra överkroppen utan skrek av smärta om jag tvingades röra mig. Hela nacken och bröstryggen låste sig i kramp. De fick trycka i mig flera kortisonsprutor och muskelavslappnande innan jag kunde röra mig igen.
Jag ordinerades sjukgymnastik under många år och de försäkrade mig att jag skulle bli bättre. Men det blev ingen skillnad alls. Jag talade om att jag gymnastiserade och styrketränade och frågade om det var bra för mig. De bedyrade att jag bara blev bättre av det och att jag antagligen skulle varit mycket sämre om jag ej motionerat. Själv kände jag att jag bara blev sämre och att det för varje år smärtade mer efter träningarna. Men jag ville tro på läkarna och sjukgymnasterna. Till slut blev jag så dålig att jag inte orkade lyfta skeden till munnen längre. Jag kunde inte springa utan påtaglig smärta och drabbades av migrän efter varje joggingrunda. Till slut kunde jag endast promenera men efter en tid gick inte det heller längre. För varje steg jag tog högg det till i nackkotorna och huvudvärken ökade och mina armar och fingrar domnade. Nu var jag helt desperat och vaknade varje morgon med huvudvärk, smärta och stelhet ända ner till ländryggen. Jag kände mig som minst 80 år i kroppen. Jag hade fullt sjå med att orka hålla nacken upprätt under dagen. Framåt eftermiddagen och kvällen orkade jag inte längre att sitta upprätt och det fanns ingen chans att t.ex. gå ut och äta, hälsa på bekanta eller bjuda hem folk på middag. Hela tillvaron krympte, jag blev deprimerad och hela familjen fick lida. Den enda hjälp jag fick av sjukvården var varma handdukar hos sjukgymnast och smärtstillande mediciner som till slut ej längre hjälpte utan gav mig biverkningar som t.ex. trötthet.
Jag kände att mitt liv var slut och skrek efter hjälp. Till slut läste jag en tidningsartikel och tog kontakt med Bert Magnusson i Nackskadeförbundet. Han hjälpte mig till Doktor Montazem i Tyskland. Det var mitt sista hopp. Där förstod man mina problem. Helt klart var det olyckan som hade ställt till det för mig och jag diagnosticerades och opererades.
Idag har jag fått tillbaka livskvalitet. Jag sitter här och nu och skriver vid datorn vilket tidigare var omöjligt för mig. Jag kan promenera utan smärta och jag orkar lätt att sitta uppe och äta på kvällarna. De gånger jag behöver smärtstillande så hjälper det. Livet har helt enkelt blivit uthärdligt tack vare operationen!
De symptom jag hade tidigare har försvunnit. Förut hade jag alltid svårt att hålla upp huvudet. Det kändes som huvudet vägde minst 1 ton. Det fanns inget viloläge hur jag än försökte hålla huvudet. Jag var alltid hemskt trött i nacken. Ofta kändes det som jag bar ett tungt ok över nacken och axlarna. Det var också besvärligt att lyfta och hålla armarna uppåt. De domnade. Att böja huvudet bakåt orsakade genast huvudvärk. När jag strök över nackkotorna med fingrarna så ilade det som elektriska stötar. Idag kan jag inte framkalla den känslan. Och huvudet har jag inga problem att hålla upprätt längre och tyngden över nacken och axlarna är också borta. Jag besväras inte längre av dimsyn och har sällan huvudvärk. Jag kan fortfarande drabbas av trötthet i nacken om jag anstränger mig för mycket och jag kan känna av spänningar men det känns endast som muskulära besvär och är inget i jämförelse med innan operationen.
Med vänlig hälsning
Vuokko Björklund
|
|
|
|
