|
|
 
|
Nackskadeförbundets möte på
neurokirurgiska kliniken vid Universitetet i Lund
Den 6 mars 2007
Till följd av uppvaktning hos dåvarande socialministern Ylva Johansson fick Socialstyrelsen i uppdrag att se över om nackskadade kan erbjudas bättre vård i Sverige. Styrelsen har nu avslutat sitt uppdrag och kommit fram till att förutsättningar finns för det. I utredningen nämns som en sådan resurs.
Nackskadeförbundet har tidigare haft en värdefull kontakt med kliniken varför vi har ansett det värdefullt att diskutera med kliniken mot bakgrund av den situation som uppkommit efter styrelsens rapport.
Den 6 mars 2007 besökte därför ordförande Bert Magnusson och Britt Gisselberg med dr Bengt H Johansson som sakkunnig kliniken och träffade verksamhetschefen Hans Säveland och hans medarbetare Leif Anderberg.
Mötet blev mycket stimulerande. Klinikens läkare visade stort intresse för de nackskadades förhållanden samt uppvisade stor kunskap om skadades symptom och problem inom sjukvården. Man var bekymrad över den stora okunskap som föreligger inom läkarkåren beträffande nackskador, deras symptom, diagnostik och behandling. Den erfarenhet som vi beskrev från oss skadade var man mycket intresserad av att noggrant ta del av liksom hur man blivit bemött och hanterad inom vården.
Det grundläggande problemet är diagnostiken där man har erfarenhet av att svensk radiologi inte kan diagnostisera de skador som uppkommer i nackens övre segment. Klinikens läkare uppfattar dock att det vid sjukhuset finns aktivt intresse från dess radiologer, men för närvarande tolkar kirurgerna dessa bilder själva.
Vid bedömning av operation utgör radiologiska undersökningar en viktig grund. Man var enig om att så kallad provokationsundersökning med röntgen inte är tillförlitlig utan att sådan undersökning kan visa normala förhållanden trots att skada föreligger. Man accepterar inte funktionsmagnetkameraundersökning så som den utförs av dr Volle i Tyskland och vad vi förstår inte heller dr Mikkonens vad avser instabilitet i nackens övre segment. Beträffande instabilitet i nackens nedre segment är diagnostiken inte så problematisk men uppmärksamhet på instabilitet är inte särskild stor. I stället fokuserar radiologer frågeställningen mer på förekomst av diskbråck, vilket inte alltid är den relevanta orsaken till smärta.
Även om Nackskadeförbundet har en annan och mer positiv syn på dr Volles och dr Mikkonens undersökningar respekterar vi dock att den kirurg som skall utföra en operation måste göra det mot bakgrund av sådana undersökningsmetoder som vederbörande har förtrogenhet med och känner förtroende för.
Från klinikens sida uppfattar man att aktivitet för bättre hantering av nackskadade nu satts igång på sådant sätt att det inte kan stoppas. Om 5 år torde förhållandena vara väsentligt bättre. Kliniken känner ansvar för att den aktiviteten skall upprätthållas.
Under förutsättning att kliniken får i uppdrag från regeringen att utveckla detta problemområde känner vi oss från förbundet stimulerade och trygga med avseende på sådan utveckling.
Kliniken har stor förfrågan från många skadade, men man tar enbart emot patienter från det egna upptagningsområdet, det vill säga Skåne, Halland och Blekinge samt på specialistremiss där ett landsting betalar.
Bert Magnusson
Britt Gisselberg
|
|
|
|
