|
|
 
|
Mellan havsörnen och myrstacken
Förord:
Bäste läsare.
Jag , Olivia, kommer i några brev till Er läsare på Nackskadeförbundets hemsida att dela med mig av sekvenser av mitt liv före och efter steloperationen i Tyskland. Jag kommer att beröra de symtom som plågade mig men som till sist ledde mig mot rätt diagnos. Kanske det inspirerar dig att få din diagnos? Jag kommer att beröra åren på en rehabiliteringsklinik och vad som finns att lära ur denna erfarenhet. För de som vill ta del av min egen hemkokta "rehabilitering" efter op kommer mina recept att beskrivas. Jag vet att för Er som är dåliga skriver jag med många ord men det är något jag unnar mig efter många år utan ord och tankar. Att bre ut mig. Tips är att du läser i omgångar, skriver ut texten och kan ligga och läsa, någon kanske kan läsa högt för dig. Innan operationen hade jag varken kunna skriva detta eller att ta mig igenom så många ord. Helheten har bara jag precis som du har din hela bild av ditt liv med skadan. Jag innehar ingen medicinsk utbildning, däremot en utbildning inom hälsa/träning. Så inget av det jag skriver är en medicinsk sanning eller fakta. Ej heller Nackskadeförbundets åsikter eller syn. Jag är helt enkelt en skadad bland många andra som vill dela med mig. Operationen har jag betalat själv och fått nej av alla svenska myndigheter. Det är tur att jag kan säga "ja " till mig själv! Men även "nej" när det behövs. Däremot anser jag att mina beskrivningar är närmare den "medicinska sanningen" än någon av de journaler som svenska vårdgivare skrivit om mig ända tills jag träffade framlidne Dr Bengt Johansson. Så jag och du är experter på våra egna kroppar och vårt eget liv! Flyg med havsörnen och bygg som myran.
Mellan havsörnen och myrstacken
Himmelen är klarblå, det är soligt och högsommar värme. Jag knatar med hundarna runt den gyllengula åkern där havren snart ska skördas. De kan vara lösa och kopplet binder jag runt magen för att slippa bära. Jag hör det typiska lätet av havsörn. Grannen har berättat att de seglat högt över oss ett par dagar och spanat på deras höns. Tre stycken. Jag ser dem inte då de befinner sig rakt ovanför mig. Hur jag än försöker bända och vrida mig och nacken får jag ge mig och ha tålamod. Det går inte. Snart har jag dem inom synhåll för vad som är möjligt för nacken, för plattor och skruvar, det är bara att vänta. Jo, nu kan jag njuta av synen. Så underbara och fria där uppe i det blå. I tanken svävar jag med.
Det är klart att det kan vara en nackdel att vara stelopererad när man ska titta upp i skyn. Nu i skrivandets stund kommer jag på att jag faktiskt hade kunnat lägga mig på rygg på åkern om jag inte haft tålamod att vänta någon minut. Det ska jag banne mig göra nästa gång jag hör dem! Njuta direkt. Jag kommer att låta er läsare följa med på två olika skogs turer, den första något år efter steloperationen och den andra fem månader efter krocken.
På promenaden växlar jag mellan åkern och skogen. Speciellt en sådan här 30 graders dag när hundarna bönar med blicken efter skugga. Jag kan tänka mig att jag beter mig robot likt för djuren i skogen där jag strövar fram. Tittar hit än dit. Vad är på marken? Finns det ormar? Se upp för grenar som kan sticka en i ögat eller får en att snubbla. Det låter besvärligt men det sker inte automatiskt som en oskadad nacke som sveper och hinner se allt utan att man tänker på det. Nåja det har blivit bättre och bättre, med tilliten till seendet och till nyvunnen balans. Det märkte jag häromdagen när jag inte noterat älgkon med två kalvar som 20 m ifrån mig reser sig nästan ljudlöst upp ur en gran dunge. Jag hade antagligen gått i egna tankar och låtit kroppen sköta sitt. Hanhunden springer efter och nu inser jag att jag kan vara i fara om han driver dem mot mig. Vart tar jag vägen, jag är ju inte så snabb och smidig längre? Det ordnar sig och jag bannar min ouppmärksamhet men blir samtidigt glad över att ha sett kalvarna på nära håll. Spände hastigt, för hastigt hals och nackmusklerna när jag snabbt försökte koppla hundarna och hålla i tiken som jag hann ta. Nackmusklerna vid ärret är nu som fiol strängar. Det spänner lite i musklerna runt huvudet och skruvarna, en lätt huvudvärk uppkommer av den plösliga och ovana rörelsen.
Vi går ner för berget och jag får för mig att det var ett tag sedan jag stärkte benen. Jag går bromsande, sakta så det värker i lårmusklerna. Sedan upp för berget igen. Sätter handen på magen och de musklerna får också jobba. Tänk att jag har magmuskler. Sedan går jag ner igen. Hjärtat slår snabbt och jag blir andfådd. Lårmusklerna bränner. Känner att skinkmusklerna också får sig en dos. Handen följer rygg musklerna och jag får bekräftat att kroppen jobbar mer än jag någonsin kunnat ana av koncentrerade vandringar. Hanhunden har sett mitt upptåg och slänger ett öga efter mig. Nackmusklerna spänns igen men på ett annat sätt. Blir varm och svettig. Det lättar i nacken. Tar små pauser och står stilla. Skönt att hjärtat får jobba lite. Tar in dofterna av mossa och känner mig lugn och tillfreds. Tar omväxlande små och stora steg. Inte större än att jag är i balans och har koll på magmusklerna som stöttar upp hela ryggen och nacken. Gummistövlarna ger bra grepp (har dem i alla väder) och det är skönt att det inte är blött och halt på stenarna. Nu är jag vid ett lite brantare parti, en klippa och vill klättra lite utmanande. Får hålla i en gren och noga överväga varje steg. Nu har jag hanhunden vid min sida. Hur går det matte? Klarar du dig? ser det ut som om han undrar. Han klättrar före och står sedan och väntar på mig. Iakttar noga varje steg jag tar. Han blir nöjd när jag tar mig upp med säkra steg och han springer iväg och markerar lite på blå bärs ris. Tiken har inte tagit någon notis om min lilla "bergsklättring". Är nu framme vid en av de stora myrstackarna i skogen. Tänk att den byggts av dessa små myror, ett barr i taget. Tänker att mitt nya liv nog ska ta sig framåt, att det kan växa igen, om myrorna kan så kan jag. Små steg leder också framåt. Jag blir varm av förtröstan och skickar en "tacksamhets tanke" till Abbaz. Efter operationen var de första stegen pytte små, typ till kaffebryggaren och nu går jag här i skogen och leker "bergsklättrare".
En höstdag för många år sedan, fem månader efter krocken sa min man att "gå i skogen och plocka svamp kunde jag väl göra". Det är ju inte ens jobbigt jämfört med all idrott jag tvingats sluta med. Han packar matsäck, kaffe och mackor i ryggsäcken. Jag behöver inte bära något alls. Jo, regnjackan knyter jag runt magen Då vi bor högst upp har jag tre trappor att ta mig ner för. Håller i räcket och är glad när jag är på markplanet. Vi kör till närmaste svampskog för att jag brukar må dåligt av bilåkande. Det här ska gå bra. Plocka svamp borde jag ju fixa. Känner mig förväntas full efter fem månader av ihållande värk och ett helt förändrat liv. Vi börjar gå runt lite och går en bit ifrån varandra. Jag tittar ner efter "gulingarna" men blir bara efter ett par minuter alldeles yr. Svetten börjar tränga fram. Illamående. Huvudvärk och nackvärk ökar. Ont i ögonen. Ser dimmigt. Tror jag ska spy. Men inte av smärtan? Har jag fått magsjuka frågar jag mig. Ställer mig bredvid ett träd och håller i mig. Tittar rakt fram och illamåendet lättar lite. Börjar leta svamp igen med nedböjt huvud men blir lika dålig. Ser mig omkring och vet inte var jag är, känner inte igen mig. Vart ställde vi bilen? Orienteringsförmågan var är den? Är frånvarande i huvudet. Världen känns "sne", en känsla av att ramla finns hela tiden. Försöker lyfta benen över sten och buskar men de lyder inte. Tappar balansen till vänster och trampar på hunden som sedan krocken ständigt blir trampad av mig. Han är som en skugga så fort jag rör mig osäkert. Känns som att jag inte har kontroll över kroppen. Vi tar en fika paus. Jag säger att det inte fungerar, vi måste åka hem igen. Kan inte sitta på en stubbe och fika i skogen. Orkar inte hålla upp huvudet. Står och dricker kaffet för att vara artig. I bilen som maken guidar mig till knäpper jag upp byxorna av illamående. Mår än värre av vibrationerna av bilen. Det känns som att vi aldrig kommer hem, en helvetes resa. Hemma är det bara att lägga sig. Då har vi varit borta totalt en timme. Vad har hänt i min kropp?
På kvällen talar vi om det inträffade. Att jag i inte ens kan gå i skogen. Vältränade, "starka jag". Vi är fulla av frågetecken över de underliga symtomen som vi inte förstår men myntar ett ordspråk om det jag inte klarar, "inte nu men sedan". Det säger vi varje gång vi möter på hinder och det håller mig uppe de år som sedan kommer att passera i dimma, smärta och illamående och alla andra "konstiga " symptom som ingen begriper.
Dessa är några av de symptom som ständigt fanns närvarande och ökade vid alla typer av höjdskillnader som kroppen inte kunde förhålla sig till. Kuperad terräng, trappor, kulvertar, rulltrappor var andra miljöer där symptomen ökade och blev tydliga. Vridning och böjning av huvudet vid samtal. I alla övriga livs situationer där nacke och huvud användes med samtidigt arm arbete. I gott som allt normalt liv.
Nu många år och dagar senare vet jag vad som hände med min kropp av den till synes lilla krocken. Med rätt diagnos följde också valmöjligheten att göra ett kirurgiskt i ingrepp, steloperation av övre nacken. Idag vet jag var jag är i skogen, hör havsörnen och kan leka bergsklättrare. Jag kan till och med plocka en och annan "guling" och stoppa i fickan. Svampkorgen får dock någon annan bära och hundkoppel bärs bäst av mina höfter.
Hälningar
Olivia
Mellan havsörnen och myrstacken
Olivias telefonsamtal med skadereglerare
Bäste verksamhetschef!
En droppe i det hav han var för skadade! NY!
Egna anteckningar före och efter läkarbesök del 1. NY!
Egna anteckningar före och efter läkarbesök del 2. NY!
|
|
|
|
