OM EN TRASIG NACKE. -den brutala sanningen om mitt liv som nackskadad. CCJ=Cranio Cervikala Leden (atlantoaxial instabilitet) 21 December 2007 Igår var jag på återbesök hos dr Thomas Wallmander och fick en "hemläxa". Jag ska skriva dagbok! Om vad som sker med mig... Det händer ju en hel del i kroppen efter en CCJ steloperation. Först sa jag nej, jag vill se framåt, men det kan ur studiesyfte vara bra för kommande patienter och vårdpersonal.Det är väl även ett bra sätt för mig själv att bearbeta allt jag gått igenom. Då får jag börja från början och ta det sammanfattat...Det är svårt att komprimera 20 år till några rader, med skriv svårigheterna som ingår i denna skada kan detta bli snodig läsning för er. 24 Oktober 1987 Jag var 18 år hade haft körkort i ca 6 månader. Jag körde mina föräldrars Mersedes det var mörkt och jag fick möte med en bil som inte bländade av. Jag kom in i en "s" kurva ser ett rådjur skutta över vägen panikbromsade rent reflexmässigt, fick sladd på bilen och körde av vägen, voltade 2 varv låg i baksätet när det var över. (Rådjuret klarade sej fint) Jag var omtumlad och mörbultad, jag vet inte, men jag tror inte att jag var avsvimmad alls. Tog mig ut ur bilen själv och darrade i både ben och armar hela kroppen skakade. Jag hann även att staplandes gå ett varv runt bilen innan första de snälla medtrafikanterna stannade. Det var tur att de kom när de gjorde för jag var chockad och vilsen på väg att gå mot vägen, men där jag trodde vägen var där var skogen. Min tanke blev först "men va tusan gör de i skogen och kör". Bilen var totalskrot, men mina funderingar var att jag var bekymrad över att det var trasig glödlampa fram punktering på alla däcken och bilen blev ju nedsmutsad, mamma som tvättade den samma dag. Som andra bil kom en bekant, Tord han körd mig hem, han ville köra mig till akuten men jag ville inte på några villkor dit utan skulle hem och berätta om bilen. Det var mitt störst problem tyckte jag just då. Han körde mig hem motvilligt, fick stanna under färden som var ca 6 km, jag var ut ur hans bil och spydde och jag skakade. Mina stackars föräldrar fick äran att förmedla sin dotter till akuten som vid den här tidpunkten var i upplösning över att jag inte ville åka i deras andra Mersedes, det var farligt att åka Mersa man bara voltar. Jag skakade, grät och förde nog ett himla liv. Jag sa tom till dem att de fick åka själva till akuten, så det krävdes övertalning för att få med mig. Väl framme vid sjukhuset blev jag röntgad och undersökt jag var inte mig själv för jag har ett minne från akuten där jag hör mig själv be vårdpersonalen att dra åt helvete.Detta har jag haft dåligt samvete för, det var inte snällt, men är man chockad så... Jag hade ju ont överallt men mest i nacken svarade jag under röntgen jag hade även svårt att stå upprät kroppen ville inte lyda riktigt. Dagen efter blev jag hem skickad från sjukhuset med orden från läkaren -"Allt ska vara som vanligt, nu sjukskriver du dig själv i en vecka och återgår till arbetet sen. Vi hittade ingentig på röntgen, så det är bra om du inte tänker på olyckan utan går vidare det enda är ju att du har fått lätt hjärnskakning och det är inget att bry sig med, det går över." Nöjd och lättad lämnade jag sjukhuset, ont hade jag ju, men det var ju inte så konstigt med tanke på all stryk man fick i "vurpan". Jag gjorde mitt bästa för att gå vidare, var hemma veckan som följde försökte gå vidare. Jag var i färd med att flytta in i egen liten lägenhet. Mina föräldrar var emot det i och med olyckan. Jag hade tagit fasta på utskrivande läkarens ord och ville gå vidare i livet. Jag flyttade som planerat återgick till mitt arbete på Norma i åmotfors. Min pappa som ägde bilen jag skrotade, skulle efter någon vecka fylla i skadeanmälan till försäkringsbolaget, han frågade hur det var med mig. Jag svarade först som man brukar, jo då det går allt bra. Jag var så inställd på att det inte var något alvarligt i och med att inget hittades på akutröntgen. Han nöjde sig inte med det första svaret, utan frågade om jag inte hade några besvär för det är nog viktigt att få med direkt för det går inte att komma i efterhand med sånt. Jag berättade om det som det var att nacken och ryggen gjorde ont. Då tog han med det i från början,( i efterhand har jag förstått att jag hade tur som fick med det från start. De försökte påvisa andra saker som hänt genom att man haft dålig balans eller svimmat, att det är därför jag är nackskadad. Det blev en godkänd skada 21% sammanlagd invaliditet. Inget jag har sett som någon merit, utan jag har snarare skämts lite över min skada inte velat helst prata på det för det blir ju alltid följd frågor om vad som är skadat och det har jag inte riktigt vetat. Jag har ju tidigare ej heller förstått att mjukdelar kan leda till så alvarligt och bestående skador. Jag som många andra har ju trott att är skelettet helt är det ingen större fara, då fixar det sig.) Jag fick mer ont allt efter veckorna gick som sagt, det blev bara värre ont. åt massor av värktabletter, typ alvedon etc och jobbade så gott det gick. Jag hade svårare och svårare med det mesta lyfta minsta sak, bära kassar från affären, tinnitus (en ton), yrsel, domningar ut i armar och ben, tuppade av, utan förvarning kunde jag svimma.Vid en nysning eller hosta kände jag kroppens nervbanor som spindelnät längs rygg och ut längs armar och ben, ofta kom även illamående ihop med detta. Ibland spydde jag även, samt många andra problem. På jobbet var endel av mina arbetskamrater förfärade de såg på mig att det inte var bra. De sa till mig att gå till doktorn men jag skulle ju klara detta, jag hade jättesvårt att inse att det var något fel på mig. Jag var i någon form av förnekelse, jag ville ju inte detta så tänkte jag inte på det för mycket gick det nog över. Det gjorde det inte. Tillslut klarade jag nästan inte gå minsta sträcka jag blev tvungen att söka hjälp på vårdcentralen. Vid första kontakten sa sköterskan att det var inte där jag skulle tas emot utan att det var på företagshälsovården de skulle ta hand om mig. Jag ringde till företagshälsovården och de hänvisade till vårdcentralen för olyckan hände på min fritid. åter igen ringde jag till vårdcentalen och sköterskan där upprepade att jag skulle kontakta företagshälsovården, då utbrast jag men nu får ni ge er och förkarade att det enda jag ville var att träffa en läkare för att jag måste få hjålp. Då fick jag en tid på vårdcentalen. Jag fick dr Claes Edgren en förstående och sympatisk allmänläkare han sjukskrev mig i 6 veckor och ordinerade sjukgymnastik fick starkare tabletter infl. hämmande utskrivna. Jösses, tänkte jag 6 veckor så länge (att det skulle bli år av sjukskrivningar, var nog tur att jag inte visste då). Jag trodde att de skulle fixa till det som var fel och jag skulle kunna fortsätta med mitt liv. Mitt jobb på Norma var ju bara tillfälligt under tiden jag sökte som dekoratör, för det var ju med det jag skulle jobba. Inom det jag utbildat mig till innan olyckan. Det ser ju inte bra ut att gå sjukskiven och söka jobb. Så min besvikelse var enorm det var inget som lätt kunde fixas. Med en kropp som inte fugerar som den ska samt gör så ont att man inte vet vart man ska ta vägen då har man inget val. Jag var lydig patient igen, åt värktabletterna, var på sjukgymnastik och jag trodde att kvinnan som gav mig behandling, töjning av nacken skulle ta livet av mig. Det hon gjorde var, att hon stod bakom mig , jag låg på en brits hon höll sina händer runt mitt huvud i ett stadigt grepp och drog rakt bakåt för att sträcka ut nacken, hon vred aldrig, tur! Men det gjorde så ont tårarna sprutade, hon sa att hon var tvungen att göra detta. Vad gör man som patient det är bara att härda ut. Jag ville ju bli bra, men efter ett par gånger sa jag ifrån. Jag klarade inte ta emot den hjälpen, det gick bara inte. Jag fick åka till Charlottenberg kom till en annan sjukgymnast och få mildare behandling istället. Veckorna gick jag hade undertiden fått utökade problem klarade inte öppna munnen mer än ca 1cm hade nu "käkspärr". Jag frågade min läkare om detta och blev skickad till tandläkaren. Han undersökte mig i den mån det går när det inte går att öppna munnen. Jag fick gympa och stetchning program för ansikte och käkar samt ordination antiinflammatoriska värktabletter som jag skulle ta för detta tillstånd, det var överansträngnig hade inget att göra med nacken sa både tandläkare och behandlande läkare. Det akuta gick över efter en längre tid och jag försökte åter att lägga olyckan bakom mig men detta fungerade inte konstant. Jag hade bra och dåliga dagar och ibland längre perioder varvat om vart annat. De 6 veckorna hade blivit till år och hur man än försökte, gick det inte att hålla de bra perioderna konstanta. Även om försäkringsbolaget och sjukvården fastställt en invaliditet först på 15% senare uppgraderad till 21%, så sa inte det något. Jag tänkte att det är bara en siffra och så länge jag inte fått vetskap om vad det verkliga problemet var som spökade i min kropp hade jag svårt att ta in att jag hade en permanent skada. Jag hade en blandning av skam, förnekelse och tänkte bara jag hittar rätt träningsform fixar jag detta för possitivt tänkande är halva jobbet. Under utredningen som försäkringsbolaget gjorde ingick att det kontollerades om det fanns några andra sjukdomsfaktorer, jag röntgades med MR och DT prover togs på ryggmärg och blod, EEG och fick även psyket kollat. Skönt. Jag var tydligen normal, ganska smart enligt psykologen. (så sattes diagnosen Posttraumatisk syndrom) Det var förnedrande att bli misstrodd men vad har jag att sätta emot som patient i vårdkarusellen. Inte mycket, patienter är ganska utelämnade till expertisen. Jag blev uppsagd i brist på arbete från jobbet på Norma, de permiterade ganska många vid ett och samma tillfälle det var när jag varit hemma i ca 2 år. Jag hade försökt att återgå i jobbet med det gick ju inte, jag saknade gemenskapen, även om det inte var mitt drömjobb så jobbade man ihop med en hel del goa människor. Vid ett tillfälle jag var inne med sjukskrivningsintygen kom jag på mig själv att tycka att det såg mysigt ut i fabriken. Jag ville ju jobba jag med, men vad man vill och vad man klarar är två skilda saker ibland. Det var sorgligt för jag trivdes ju på det jobbet och det var ju där min riktiga lön kommit från, innan jag skadades och blev sjukskriven. Jag har gjort stora försök att leva så normalt som vanlig och med det innebär det även gå ut på fest. Jag märkte att även detta fungerade lite olika ifrån gång till gång. Jag hade som regel ont och drack jag ett par drinkar så blev det smärtlindring. Några till och det blev riktigt kul att leva, jag kan förstå om folk med konstant värk tittar för ofta efter "hjälpen" i flaskan. Men det fungerade inte för mig att dricka mig till ett bättre liv, jag ville ha en klarhet i huvudet under vardagarna. jag var även som tur var redan då rädd för att fastna i missbruk det var väl också en av anledningarna till att man höll sig till att man gick på fest ihop med folk och inte tog en "fest" ensam. Det blev som fristad från bekymmer. När man tog lite lagom att dricka förståss. Även detta fungerade inte i längden, men när man var yngre tog man lite lättare på saker och ting. Senare år har ej detta fungerat alls utan jag har blivit lite av en "torris". Jag fick i en bra period börja på ett projekt ARIA (arbets medicinska rehabiliteringsinstitutet i Arvika). Det fungerade hyfsat det hela gick ju ut på att komma igång och träna i olika former, stärka kroppen, visst gjorde det ont, men åter igen possitivt tänkande är ju halva jobbet. Detta var ju min chans att komma vidare, jag ville ju inte gå hemma resten av livet.Jag till och med gick med på att stretcha rump & höft muskeln under bedövning, försiktigt under uppsikt av läkarren som drev projektet. Det fungerade till viss del för jag fick mindre kramptillstånd i höft och rumpa efter detta. Det var där jag även fick förklarat för mig att med stort yttre våld kan det även bli ärrbildningar inuti muskler och mjölksyran inte kan tranporteras bort, detta tillstånd kan endast brytas genom hård träning. Det tog jag fasta på! Det lät ju som att besvären skulle kunna gå att lösa permanent. Det fungerade med träningen ganska bra, visst gjorde det ont och jag hade dålig balans etc men det funkade när man bara hade träningen och veckorna på "träningslägret" blev till ända och jag fick arbetspraktik på Konsum i åmotfors och senare på Domus i Arvika. Med lite av det jag var utbildad till, så det var ett steg i rätt riktning. Jag som alla andra, har ju bara mej själv att jämföra med och jag vilade alltid när jag kom hem var alltid mycket trött. Jag hade sämre humör, inte så stress tålig dålig balans mm, men till viss del så vänjer man sig. Söka läkarvård hjälper ju inte och man hade ju redan utrett mig, så det var bara att knata på. Vid ett tillfälle så provade jag en form av "sträckbänk", det gick ut på att man låg på en bänk, fötterna spändes fast och man tippades upp och ner. För att sträcka ut hela kroppen på en gång. De hann aldrig tippa fullt ut förän jag fick panik, det kändes som huvudet skars lös från kroppen. Det provade jag aldrig igen! Jag försökte på egen hand fortsätta med friskvård i många olika former. Jag hade haft olika starka piller på recept med alla tänkbara biverkningar. Jag svimmade lite från och till men när jag svimmade vid ett av de sista tillfällena så blev jag riktigt rädd, jag kvicknade till kunde inte andas och då hade jag kokat pasta på hög värme i flera timmar. Det hade kokat torrt, brunnit upp och nu var det bara en svart liten sothög i grytans mitt som glödde lite. Då bestämde jag mig för att nu fick det vara nog, det är bättre att känna kroppens signaler än att överanstränga det som är fel så man tuppar av. Dessutom hade min mage protesterat enormt på alla dessa tabletter. Jag insåg att jag blev tvungen att försöka klara mig utan tabletter för ett liv helt utan kontroll, vilken jag fattat att jag tappat, det blev ju farligt. Jag märkte senare att det behövs inga starka tabletter man har dåligt minne och koll även utan. Jag tuppade inte av lika mycket men jag hade mer ont men vilket är bäst? Jag beslutade själv att det fick lov att göra ont det kan jag stå ut med men att tuppa av och svimma kan vara livsfarligt vid fel tillfälle. Under tiden var det endel bekanta som frågade hur det var med mig endel verkade faktiskt bry sig på riktigt, medan av andra fick man utstå en hel del komentarer typ "har de inte hittat latmasken på dig än". "Att det aldrig ska vara bra med dig du bara klagar". "om du försöker lite mer blir det nog ordning på dig med". Jag tänkte vid sådana tillfällen, att de pratar som de har förstånd till, men osäkerheten finns ju alltid där hos en som person. Det kanske är mig själv det är fel på, det kanske beror på mig själv att det inte fungerar. Det är ju så att man har bara sig själv att jämföra med och hur ont och svårt ska det vara för att man är normal, man hade nog redan glömt hur det är att vara oskadad. Så man försökte igen och igen. Det är ju ingen som känner hur bra eller dåligt någon annan mår. Det är ju även så att om inte läkare och vårdpersonal förstår, så kan man inte kräva att folk på "gräsrots nivå" ska göra det. Jag körde på med styrketräning lätta vikter i sakta repetitioner med stretching. Det svåraste var att få balans mellan träning och arbete, jag lyckades aldrig riktigt med det. Arbetsträningen ledde faktiskt tillslut till en anställning på Konsum Palmviken, jag var jätte lycklig att äntligen fått ett jobb. Jag hade då ca 5 år efter olyckan förstått att mina ambitioner att få ett "riktigt" jobb inom reklam & dekoration som jag är utbidad inom och siktat på tidigare fick förbli en dröm. Jag hade varit på ett antal anställningsintervuer och sett hur intresset hade "dött" för mej hos arbetgivare när hälsofrågan kom upp. Jag kunde ju inte ljuga utan var tvungen att berätta om varför mitt CV hade glapp och åter igen sjukskivning är ingen bra merit. Jag var jätte lycklig över anställningen på Palmviken och visste då att perioderna kommer (de dåliga) men bara jag hittade rätt träningsform som passar för mej så kunde jag förlänga de bra perioderna. Jag märkte ganska snart att det var för tufft att pendla mellan åmotfors och Arvika. Jag flyttade till Arvika så jag bodde nära jobbet. Då skulle det ju fungera, trodde jag. Det gjorde det forfarande i perioder. Jag hade fått hjälp från arbetsförmedlingen och arbetsplatsen fick lönebidrag på mig så jag skulle kunna jobba mer i min egen takt. Det är en mycket bra åtgärd för folk, samtidigt som man känner att man är inte lika mycket värd som "en vanlig" anställd. Men det är man och man har samma rättigheter som alla andra också. Men det är väl bara en sak som man känner själv. De olika träningsmetoderna jag har testat är bla styrketräning m lätta vikter, ryggympa, step up (bara 1gång jag klarade inte korination och stampa till m fötterna som görs i den typen av träning), bugg bara grundkursen när turerna skulle till körde det ihop sig fick sluta, suttit på testcykel, yoga i lättare form men då fick jag avstå från vissa övningar, CATS gympa det är en blandning av yoga pilates och balettstretchning, försökte även åka längdskidor jag gjorde det i min ungdom och i och med att det alltid bara pratats på träning så tänkte jag att många muskelgrupper får ju rörelse och jag tränar upp korination och balansen samtidigt men det gick heller inget bra. Meditation för att lära känna kroppen bättre och klara koppla av. Det som fungerat bäst är promenader, men även det har varit mycket jobbigt i perioder i och med yrseln och att mina ben inte lytt mig som de ska. Jag har hela tiden sökt nya utvägar, skam den som ger sig. De olika behandlingsformerna jag varit på sjukgymnastik i många former, massage,vacusackbehandling, akupunktur både smärtlindrande och läkande, kinesologi, healing, kiropraktor mm. Jag har säkert missat något men det som tillslut hjälpte mest konkret och effektivt är ju anledningen till att jag skriver och förstår dessutom bättre vad jag skriver och läser. Men det kommer vi till senare. Jag har haft en klar fördel mot andra som har liknande skador för min syster som är utbildad massageterapeut flyttade hem till Arvika i mitten av -90 talet. Hon har heller inte vetat hela sanningen bakom mina konstiga spökerier i kroppen men jag har kunnat fått hjälp och råd av henne, hon har alltid funnits där i alla fall. Hon har kunnat ge lite lindring, i form av cirkulations massage, dvs när jag haft möjlighet att orka ta emot detta för det är inte alltid jag klarat av att få behandling ens av henne. Hon har varit mycket lyhörd på hur jag klarat ta emot inte gått på för hårt med massagen för det klarar man inte, man blir så illamående och yr samt att det gör ont, det är därför massagen inte är möjlig att alltid orka ta emot. Del [ 1 ]>> [ 2 ] [ 3 ] [ 4 ] [ 5 ] [ 6 ] [ 7 ] [ 8 ] [ 9 ] [ 10 ]

© Nackskadeförbundet

Besöksräknare
Startad den 19/5 2010