OM EN TRASIG NACKE. Del 3. Att göra ett besök hos tandläkare har varit en skräck upplevelse i alla år som skadad. Det har svartnat för ögonen när jag gapat så stort, efter dr G blev detta värre och jag tog alltid en "kinin" muskelavslappnande vid besök till tandvården då. Jag blev mycket påverkad så jag fick darrningar i ansikte och även andra delar av kroppen. Jag har även i alla år haft problem med att jag fått springa på toa i tid och otid, problemen har varit gränsfall av inkontenens tidvis, detta problem kulminerade också efter besöket hos dr G. Det blev såpass besvärlig att jag hade svårt att ens ta en promenad utan att panikartat få hoppa in i skogen eller låna toan hos folk efter vägen. Kunde gå och lätta på trycket strax innan jag lämnade hemmet och ändå inte klara en promenad på ett par kilometer (det kan jag idag, det är inte alls på samma vis längre) Behovet kom som en blixt från klar himmel och var jätte svårt att hålla sig. Jag kan ta ett par konkreta exempel. Jag var ute på promenad hade gått ca 2 km och var framme vid raksträckan där man ser våran gård på över 500m håll. Kände att jag att jag blev så där akut nödig, jag höll tillbaka av all kraft, men det gick inte. Snart bara rann det längs benen på mig. Fy vad äcklig, jobbigt, förnedrande. Jag skyndade mig hem i hopp om att jag inte skulle möta någon som skulle se eländet. Jag fick in kläderna i tvättmaskinen, kastade skorna i soporna, duschade och fick sen rena kläder på mig. Tänkte på vad ska detta sluta med. Jag skämdes så pass att jag inte berättade för någon hela sanningen. Men mitt "maniska" panik springeri på toa gick ju inte att dölja. Vid ett annat tillfälle hade jag varit på toa körde till Arvika, jag skulle besöka en kompis, Susanna. Kom dit hon var inte hemma hade blivit sen, jag kände att detta går inte bra. Jag såg hennes granne i fönstret och tänkte nöden har ingen lag. Jag knackade på hos grannen som jag aldrig förr har pratat med och förklarade att jag var i "nöd". Hon var snäll och lånade ut toan sin till mig. Vilken tur, för det var nära som det var. Jag konsulterade min advokat för jag ville inte att fler ska behöva råka ut för samma "undersökningsmetoder". Han sa att bevis finns ju inte och ord kommer att stå mot ord vem kommer de att lyssna på. (Jag tänkte då, inte mig i alla fall.) Det är annorlunda om man råkar amputera fel kroppsdel, han sa även att han inte visste hur illa händelsen varit för mig, så avgörandet om det är värt mödan var mitt eget, jag beslutade att det inte var lönt, jag var rädd att bli räknad som jobbig patient som ingen alls skulle bry sig om mig sen och i det läget jag var i, så måste jag få hjälp i vården. Jag hade ju faktiskt dr Kenneth nu och han var ju förstående och bra för mig. Jag blev skickad på vanlig röntgen. Inga direkta fel hittade de lite förändringar samt en medfödd samman växtning mellan C2/C3. Vad förvånad jag blev, det var första gången på alla år jag hört om den. Vanliga röntgen gav ju inga direkta svar på varför jag var så risig. Så nu behövdes en MR och det fick inte dr Kenneth skriva remiss till utan jag skulle vidare till ortoped Thomas Wallmander. Hjälp vad nervös jag var första gången jag skulle till honom. Jag hade hört så mycket gott och bra om Wallmander, men jag hade ju fått någon form av läkarfobi efter allt. Då jag satt utanför hos Wallmander tänkte jag på vad min morfar sagt om honom,Det är den bästa läkare det finns att uppbringa i hela Värmland. Det hjälpte väl så pass att jag satt kvar, tur var väl det för morfar hade rätt. Ortopd Thomas Wallmander undersökte mig noga med reflexer, kordination och tester. Han skrev remiss till MR men det är ju alltid vänte tid till den, så det blev förlängd sjukskrivning samt endel återbesök. Första tiden hos Wallmander gjorde sa jag nog inte så mycket själv utan han fick nog nästan dra orden ur mig. Jag vågade ju inte fråga om ny-gamla symptom om det kunde ha samband. Inkontenensen tog jag absolut inte, man skäms över något så äckligt, kissa på sej gå med bindor dessutom vid 37 års ålder. Så hade det i och för sig varit lite mildare former av när jag var nyskadad, så jag tänkte att det går över med knipövningar. Jag var även rädd för att bli betraktad som ett UFO igen, det räckte de sympom som jag hade på pappret. Om tinitusen frågade jag om det var möjligt att ha två toner, och det var det man kunde tydligen ha fler men det var ovanligt. Det var tur att han la till det för jag fick tre till slut. De kom och gick men tillslut var det tre samtidigt konstant. Jag fick gå och vänta på att komma till MR nr 2 ett tag. Jag ville skynda på processen för att gå hemma blir man inte lyckligare av. Dvs om det inte är semester och man mår bra. Tyvärr kan man inte ta semeser från sin egen kropp och då vill man så fort som det bara går få hjälp att komma till svaret. Jag hade satt mitt hopp då till att svaret skulle finnas på MR därför ringde jag och bad dem att tänka på mig om de fick något återbud. Detta hjälpte till ett par månaders tidigare tid. Under tiden som jag väntade drömde jag en natt.... Att jag vann högsta vinst i ett patientlotteri och fick en MR i pris.... Snacka om att vänta i desperation. MR nr 2 gjordes på dagen 18år efter olyckan 24 Oktober-05. Ledde inte till så många svar, men det syntes ju lite i alla fall. Jag fick fortsätta att gå hos Wallmander. Jag tyckte det var bra. Han är den första specialist som jag träffat personligen på alla år. Hittills. Mina journaler var till Sophiahemmet i Stockholm, professorer har granskat mina papper osv. Så det var gott att komma att träffa någon som fattade något om nackskador. I Augusti -06 arbetstränade jag, det gick inget bra, så det roliga varade inte så länge. Jag fick ta det ganska lungt och de fanns de som ville ha hjälp och det var bara att förklara att jag arbetstränar, jag kan inte, jag arbetstränar jag får inte, jag har ont ju. De flesta visade hänsyn, men det finns ju alltid de som är på något konstigt sätt avundsjuka på att den gör för lite i deras ögon. Lite jobbigt var det också när chefen kom och ville att jag skulle göra prisfrågeundersökning, det får jag ont av rejält ont av i bra perioder och nu var jag verkligen inte i en bra period jag förklarade detta för honom. Med en suck sa han att han fick ta någon annan då, han hade bara frågat ju det var väl inte så farligt. Kanske inte, men det blir en inre stress att förklara och förklara för folk och jag är inte den som vill säga nej. Jag vill hjälpa till och delta i arbetet, därför tror jag att sådana situationer blev extra jobbiga för mig. Jag var och är fortfarande besviken på min egen kropp som inte fungerar som den ska. Jag tror att det är lättare att komma tillfreds med ett funktionshinder om det är konstant men som det har varit för mig har det varierat, aldrig varit konstant, förutsättningarna förändras hela tiden. Det är nog svårare, vad vet jag. Jag hängde kvar och arbetstränade 5-7,5 timmar/ vecka men det funkade inte ens det fast jag då fick göra det jag ville. Trist. Jag trivs ju på egentligen jobbet och ville verkligen att det skulle fungera att komma tillbaka. Jag körde ju fortfarande bil de dagar jag mådde bra, fast inte på kvällen, då skulle jag ha en mycket bra dagsform. Men även om jag tyckte kollen fanns så var det ett under att jag klarade mig ifrån olyckor. Speciellt gående som efter lagändringen med företrände vid övergångsställen. Fotgängare verkar ibland tro att alla bilister har en super bra uppfattningsförmåga, sorry men det är inte så. Det har varit så rysligt nära ibland, jag vill inte tänka på hur det kunde ha gått om inte jag haft turen på min sida, det hade naturligtvis varit värre fysiskt för den man hade kört på men nu gick det som tur är bra. Betänk då att jag inte gått på andra mediciner än panodil forte. 10 November-06 var jag på återbesök hos Thomas Wallmander och jag frågade vad jag kunde göra för att påverka min situation till det bättre jag är så trött på att gå hemma, jag måste igång på något sätt, men hur? Då berättade han om att jag med brutit av något i min nacke vid olyckan -87. Jag var tvungen att åka på någon röntgen som i dagsläget inte fanns i Sverige, utan jag skulle till Norge, Finland eller Tyskland för att bli röntgad. Vilken mega chock. Han fick nog förklara tre gånger för mig för det var svårt att greppa. Det tog mig en stund att fatta att det var mig själv jag berättade om för det var ofattbart jag hade ju genomgått alla röngen som finns i Sverige. Det var absurt vad har man kämpat mot i alla år. När jag berättade detta för folk i min omgivning var känslan lite att jag inte pratade om min egen nacke, det var som om jag pratade på någon annan. I Februari-07 hade jag telefontid med Wallmander. Då jag ville veta om röntgen etc. Jag passade på att fråga om en sådan skada som jag har kan uppstå, så beskrev jag mitt möte med dr G. - Det kunde inte uppstå skada så men symptomen kan förvärras.Sa Wallmander -Hur länge är symptomen förvärrade? Frågade jag. -Upp till ett par år. Svarade han. - Bra då vet jag det i alla fall. Svarade jag. -Har detta hänt? Undrade han upprört. -Ja det har det. - Vem har gjort så, får jag prata med honom. Undrade han. Jag berättade och sa även att dr G kommer inte att erkänna något för det står beskrivet på ett helt annat sätt i min journal, det är bra om du pratar med honom så kanske dr G tänker sig för nästa gång han tror någon lider av latmask. Wallmander sa även att det fick vara nog nu hans strävan att förmedla kunskapen till de andra inom vården hade tydligen inte nått fram. Han skulle ha kurs med dem sa han. Jag var både förvånad och lättad efter det samtalet, förvånad att någon tog mig på alvar och lättad för att om det blev bättre kunskap så blir vi även bättre bemötta fortsättningvis. Det är inte bara viktigt för mig utan för alla som kommer efter, de ska inte behöva gå igenom så mycket skit och få ta skit av vårdpersonal som inte fattar för att de kanske bara för att de inte är tillräckligt utbildade. Jag kände det dr G gjort kanske ledde till något bra ändå. Det var även lite "dagsform" som spelar in på alla dessa symptom som man dragits med bra och dåliga perioder som tidigare var veckor och månader var nu dag till dag perioder.Jag har tidigare haft "felkopplad" temperatur känsla jag frös nästan aldrig, nu efter mötet med dr G frös jag alltid. Det räckte att det blev omslag i vädret så blev jag mycket påverkad. Tillsist blev jag riktigt liggande vid väderomslag riktigt sjuk ont i hela kroppen, som influensa ska bryta ut. Under sommaren -07 gick jag och väntade på värmen som uteblev. Det var tungt, vissa dagar var enormt tuffa värk och någon konstig form av förvirrning igen. Jag kunde tex åka för att tanka bilen, blev ståede framför bensinpumpen på macken och visste inte hur man gör när man tankar. Det är ju en självklar sak som man utfört hundratals gånger sen man fick körkort och bil. Jag kunde sitta och köra bil och upptäcka att jag kört för långt hade inte svängt av där jag skulle. Var det mörkt när man körde såg jag inget alls nästan, för min egen och andras skull hade jag därför redan slutat med mörkerkörning. Jag körde helst inte bil heller när det var för mycket trafik i farten, jag var seg i reaktion och fattade inte alltid att bilar stannat som låg framför, jag vet inte hur många gånger jag i sista sekund uppfattat detta och bromsat in, jag vet att det inte är skicklighet i alla fall utan enbart tur, enorm tur. Mitt evinnerliga springande på toa var jobbigt även nattetid, jag var uppe 1-2 kanske 3 gånger på natten, trodde jag. En natt vaknade jag till av att det blev så ljust och jobbigt åt ögonen, "vad är det nu då" tänkte jag och kvicknade till ytterligare när min sambo fräser till från sängen - Men släck ljuset, vad håller du på med. Men OJ jag upptäckte då att jag stod upp brevid sängen och det var tydligen jag som tänt ljuset. Dagen efter när vi pratade på detta fick jag även veta att jag varit nere på toan innan, kom inte jag ihåg. Gått i sömn eller? Efter denna händelse började jag att sova med nattlinne, tänk om man går ut, hemska tanke då måste man ju vara lite anständig i alla fall. I mars hade vi sett på nyheterna om en Tysk läkare som öppnade i Enköpng en ny röntgen. Jag anade att det var dit jag skulle men inväntade att jag skulle få besked om det var så. Jag ville ju inte tjata och bli obekväm när jag äntligen efter så många år fått träffa en i mina ögon riktig läkare. Dessutom var det endel att fortfarande bearbeta om man har ett såpass stort fel i nacken som Wallmander sagt, då innebär detta ska "lagas" och då är det ett dyrt, riskabelt ingrepp i ett så känsligt område på kroppen man måste noga överväga risk mot chans samt kostnad. Jag träffade min advokat Thomas Hall i början av Augusti och han rekomenderade mej att åka till dr Abbas Montazem för att bli undersökt och röntgad av honom. Hall hade haft andra klienter som blivit undersökta och behandlade av dr Abbas Montazem. Jag berättade att jag hade tid hos Wallmander den 4 September och jag visste inte om det är det han har tänkt att jag ska göra men det var det. Jag fick ett telefon nummer att ringa och boka tid själv. Jag fick tid 20 September-07. Jag var hemskt nervös inför att komma till Enköping det hade varit en hel del skriverier i pressen, min kropp sagt ifrån att görs inget konkret snarast så strejkar jag, då tänker jag på alla svårigheter med armar och ben mm som inte lyder. Jag litade dessutom på båda "mina Thomaser" de skulle aldrig rekomendera någon oseriös typ. Detta såg jag som mitt livs chans, om det nu var något som kunde fixas. För sista tiden hade ju varit enormt svår för både mig och mina nära. Jag blev mycket glatt överraskad av bemötandet man fick av dr Abbas och Marlene, hans assistent. Det var enbart värme, förståelse och kunskap man möttes av. Jag blev undersökt och röntgad. Röntgen var jobbig för att det skulle vridas och vändas så han såg kotornas rörelse, jag kände hur det svartnade för ögonen på mig och jag trodde att jag skulle svimma. Dr Abbas gick noga igenom mina MR röntgen som var från -05 som jag hade med på en diskett. Han gick även igenom alla sympom som jag hade fått fylla i på frågeformulär i förhand, där kan tilläggas att jag hade full pott, dessutom ytterligare problem som inte fanns upptagna där. Röntgen hade bekräftat att jag hade ledbandsbrott mellan kotorna C1 / C2. . Diagnosen löd; Cervikalsyndrom, cervikocfagli, cervikoencefala symptom pga instabelitet C1/C2 efter olycka den 24oktober 1987. Det noterades även att övre halsryggrad ej undersökts på tidigare MR röntgen. Assimilation C2/C3 Ländryggen hade minskat diskutrymme L4/L5 samt L5/S1. Som åtgärd rekomenderades en fixation mellan C1/C2, dvs en steloperation med 2 fixerings skruv i titan. Dessa skruv ska förhindra kotornas onormala rörelse med negativ påverkan på nerver och ryggmärg. När jag fått beskedet att det var operativt, han kunde inte utlova hur mycket bättre jag skulle bli men upp till 60% bättre. Jag förhörde mej om att man fick full narkos. De berättade att så var det samt ett helt team jobbar med en under operation, narkosläkare, rubbet finns på plats. Redan då sa jag mej för att detta skulle göras snarast möjligt men jag var tvungen att prata med min syster om när hon kunde följa med. Tid för operation fanns det redan om ett par veckor. Innan vi åkte fick vi, jag och mamma kram av både Abbas och Marlene. Lite ovant för oss Svenskar att få kram av en utomstående som dessutom är läkare och specialist till sitt yrke. Men trevligt i mina ögon, det visar på medkänsla för det gjordes ingen skilnad, både jag och min mamma, som var med som chaufför fick varsinn kram. En av mina första tankar när jag studerade röntgenbilden som jag fick med mig hem var " jaha, är det så här en posttraumatisk syndrom ser ut på bild" Det var ju en av de första diagnoser jag fick gällande min nackskada, nu hade jag bild på det som var jobbigt. Då måste ju detta vara den posttraumatiska syndromen. ELLER? Mamma tog nog beskedet om min trasiga nacke hårdare än mej, hon hade dessutom inte vetskap om hälften av mina besvär. Man känner att det blir för mycket hur ska man kunna berätta om allt, det räcker att tidigare vårdpersonal inom Svensk sjukvård inte trott på "spöket" i kroppen på mej, då orkar man inte berätta för de närmaste ens, men nu blev läget lite anorlunda. Jag hade till och med "spöket" på blid, jag hade fått med ett par röntgenbilder hem där "glappet" syns tydligt. Jag var trasig på ena sidan "bara" men det påverkar ju samma saker inne i nacken och blir instabilt åt båda håll. Så därför blir det ungefär samma "spökerier" i kroppen på alla med CCJ skador. Lite individuellt är det nog men i grunden och om man utför för mycket blir det likartat. För mycket är inte mycket ibland, men faktorer som årstid spelar nog en stor roll, dessutom är det dagsform, det behöver inte vara lika varje dag, oftast inte. Jag har ju själv märkt att om jag är lat mår jag bättre fysiskt. Allt detta plus mycket annat pratade vi på nu på vägen hem, mamma var nog hemskt omskakad av allt hon nu fått veta. Jag ville inte oroa i onödan men om det skulle bli slut på operationsbordet ville jag att de närmaste skulle förstå att chansen till ett bättre liv var värd risken att dö. Skulle jag dö skulle ingen som försökt sitt yttersta få lida, grundorsaken till mina problem ligger inte i varken Tysk eller Svensk vårdpersonal (inkl. dr G) utan orsaken är en olycka som hände -87. Jag ville vara tydlig om detta. Jag visste om att Emmelie, lillasyster en bekant var till Tyskland och fick operation gjord, jag förhörde mig noga med hennes bror om hur det förlöpte och att det hade gått bra för henne. Det fick räcka, jag kände ju att det var inget mer jag behövde veta just då. Det fick bli som det blev. Jag gladde mig för Emmelies skull hon är ju ca 20 år och skadan läker ju inte, nu hade hon fått hjälp. Del [ 1 ] [ 2 ] [ 3 ]>> [ 4 ] [ 5 ] [ 6 ] [ 7 ] [ 8 ] [ 9 ] [ 10 ]

© Nackskadeförbundet

Besöksräknare
Startad den 19/5 2010