OM EN TRASIG NACKE. Del 4. Jag pratade med min syster Maria om när hon kunde bäst komma ifrån, hon har eget företag hon är massageterapeut och driver Arvika Muskelverkstad. Hon har som sagt var varit en enorm hjälp och stöttat bäst hon kunnat genom åren. Det är få förunnat att ha någon som bedriver friskvård att ta till hjälp och konsultera i en sådan situation som jag befunnit mig i. Men med facit i hand har det blivit mer klart varför jag varit ett så "hopplöst" fall. Jag beställde tid fick operations datum 9 Oktober -07. De följande två veckorna var det en hel del som praktiskt skulle ordnas. Lånet av pengarna 15 000 euro hade jag förberett med innan röntgen, men det skulle ju betalas innan operation. Resetillstånd av Försäkringskassan i och med att jag var sjukskriven får man inte åka utomlands utan tillstånd från dem. Var till adv. Thomas Hall och försäkringsbolaget skulle underrättas om läget. Jag kollade testamentet bara i fall att. Flyget skulle bokas. Det var ganska mycket att stå i. Precis en vecka före operation hade jag telefon tid med Wallmander.Han hade haft semester efter att jag varit i Enköping tills den veckan före. Jag berättade att jag hade bokat tid och allt var ordat, han utbrister förvånat, -Men vad, behöver du inte tänka på saken? -Jag har tänkt på det sen du berättade om vad för skada jag hade enligt sympomen och att det behövdes denna röntgen som bekräftelse, jag har gått med detta såpass länge och vet att inget annat jag gjort hjälpt permanent. Därför är det inget mer att tänka på, jag vill inte missa en vecka till av mitt liv i onödan. Dessutom har både du och Thomas Hall rekomenderat mej att uppsöka denna läkare och jag litar på er båda. Svarade jag. - Behöver du prata med någon som redan har gjort operationen? Frågade han. -Nej, det törs jag nog inte jag kanske får "kalla fötter" då. Man uppfattar ju saker och ting så olika som människor och detta här är ju något jag måste göra för att inte bli värre. Ville du bedömma röntgen bilderna innan jag åker. Frågade jag och det ville han, jag fick en tid två dagar senare. -Här har vi beviset, detta som de påstår inte går att se, här är det. Utbrast Wallmander då han såg mina bilder. Han såg nog på mej att jag var lite orolig han tillade sen, -Jag får gratulera, ditt liv kommer att bli helt anorlunda efter operation, du kommer att få det mycket lättare. Må mycket bättre. Själva operationen är mindre farlig för dej än själva bilresan till flyget. Jag gick därifrån med en lättnads känsla. Jag visste före att det var rätt att göra men att det finns ju alltid någon form av tvekan inför så pass stora operationer, men att bilresan skulle vara farligare säger ju en hel del. När folk frågade mej om hur jag kände det inför operation svarade jag att den ser jag fram emot med skräck blandad förtjusning. Det blev snart Söndagen den 7 Oktober och det var dags för som det kändes då "den sista färden". Torbjörn skjutsade oss till flyget, jag både önskade att det var han som skulle med samtidigt som jag tyckte att det var bra, han får ju ta det mesta jobbiga annars. Det är ju honom jag delar vardagen med, har man ont blir man lättare grinig och sur jag har nog inte varit någon dröm att bo ihop med alla gånger snarare en mardröm kanske. Största anledningen till att han inte följde med var att det skulle bli för dyrt att ha avbytare till hans kossor i 10 dagar, dessutom har vi både hund och två katter, vi hade diskuterat möjligheten att han skulle varit med några dagar och bli avlöst om inte Maria kunnat hela tiden. Men nu kunde hon komma ifrån så pass länge. Jag vet att Andreas, syrrans 3,5åriga son var mindre nöjd med moster Anni som snodde hans mamma, så länge. Han visade det ganska tydligt ville inte prata med moster överhuvudtaget. Det är inte lätt att vara liten, han förstod ju inte varför vi åkte, vi var bara dumma som åkte från honom. På Oslo flygplats kändes det tungt att gå ifrån Torbjörn. Vi sa hejdå efter vi fikat och gick till incheckningen jag och Maria, sen vidare in till platserna i planet och när sedan planet lyfte kände jag hur min nacke nästan ville gå av, det kändes så i alla fall. Det var inget som förvånade mej, så ont som minsta gupp när man åker bil kan göra. Sen under resan skar var enda liten luftgrop i nacken, jag blev lite illa mående. Detta tog jag som ytterligare en bekräftelse att jag fattat rätt beslut oavsett utgång på operationen. Mitt livs chans! Väl framme i Munchen möttes vi av en taxi som var förbeställd, Zoltan som chaffisen hette var mycket omtänksam spelade t.o.m ABBA på bilstereon. Det var en bra bit till Mindelheim och sjukhuset säkert 10-15 mil. Tycktes som en evighet, man blev lite skraj. De kör ju som biltjuvar på skyltarna var det hastighetsbegränsningar men Zoltan sa att de hade fri fart, kanske tills polisen stoppar dem, vem vet. Vi bad honom hur som helst att ta det lugnare så det gjorde han. Vi kom fram till sjukhuset och "checkade in" mej, Zoltan var med oss ända upp till rummet, bra service från start! I korridoren på vägen till rummet ser vi en kvinna i 40 årsåldern som gick mycket försiktigt hennes ansikte förtäljde att hon hade enormt ont hon gick dessutom och stödde sig mot väggen. När vi passerat henne vände vi oss om och tittade på hennes nacke.Hon hade ett enormt vitt omslag där. Jag tittade på syrran och sa -Är det så det blir för mig efter Tisdag tro? -Nä, hon har nog gjort något annat hon. Svarade hon Jag nöjde mig med dem orden det är inget att grubbla på, det blir som det blir. Första anblicken när vi kom in i rummet, var lite bisarr ett ganska stort mörkbrunt kors hängde på den annars kritvita väggen i rummet, med tanke på det man var där för att göra blev det lite skräckkomiskt vi komenterade korset och skattade gott. Det var nog inte tanken vi tänkte som gjort att de hängt upp korset en gång i tiden, det sattes säkert där för att skänka tröst. Det första jag började med när vi kom in på rummet var att jag skulle slå på radion och trycker då av misstag på larmknappen. Det kom snart en manlig sköterska och undrade om allt var bra, det var det ju. Jag bad om ursäkt och han försvann igen med ett leende. Pinsamt något av det först man gör var att larma i onödan. Men vi konstaterade att nu vet vi vart larmknappen sitter... När vi kommit i ordning gick vi en liten runda för det är skönt att röra lite på sej. Kul att se sej om också. Måndagen kom och vi hade hört att Abbas skulle komma vi väntade och väntade. Vad vi inte visste då var att han opererade på morgonen och förmiddagen. Hade vi vetat det hade vi gått ut tidigare för vi ville se oss mer omkring, sjukhus är ju inte vår favorit miljö, vi ville ut. Jag mer än syrran kanske, för dagen efter var ju bokad för andra aktevtiteter för min del. Abbas kom efter lunch han hade med en halv skalle med nacke för att visa oss hur ingreppet skulle utföras, det snörde ihop sig i min mage, nu blev det jobbigt på riktigt. han såg nog att det blev så för mitt i en mening utbriser han. -Vilka vackra ögon ni båda har, har ni samma mamma? Då släppte spänningen den blev inte lika påtaglig och vi skrattade till och svarade att det hade vi. Helt psykologiskt rätt även om jag fattade varför han sa som han gjorde så funkade det. Spänningen släppte på sen fortsatte han att förklara proseduren för oss. Han är så varm och vänlig i sitt sätt, det är ganska fantastiskt att få allt i ett paket för han är ju en duktig neurolog och det är ju det viktigaste vid ett sådant tillfälle. Jag skrev även på papper att jag var medveten om riskerna var stora med operationen, Nya röntgen bilder skulle tas.Dr Abbas frågade mig även en ganska viktig sak vid detta tillfälle -Vill du ha de långa skenor som även fixerar ditt huvud. Normalt erbjuder jag inte detta men jag vet att i Sverige får ni betala operation personligen. -Det är du som är läkare, jag är bara patient, behövs det en stag fixering så gör du det, men räcker det med 2 skruv så gör du det. Du har fria händer att göra det du tycker blir bäst med vad du ser vid operation. Jag vet att du har lång erfarenhet så jag litar på att det blir bra det du bedömmer att jag behöver ha. Svarade jag. Den övriga sjukhuspersonalen mötte oss med med värme och omtanke de med, alla var enomt vänliga och snälla.Visst hade man betalat pengar själv för att få komma dit, men så är det i princip i Sverige med. Vi betalar skatt och min erfarenhet är tyvärr inte lika glädjande varm när jag tänker tillbaka på sjukhusvistelser i Sverige, synd. Det finns säkert de som har fått bra bemötande när de söker vård i Sverige. Men vi får tro att det kan bli bättre, vi är inte bara patienter vi är människor också. På kvällen pratade vi med de där hemma, jag kände mig lite liten, men med vetskapen att jag var i kapabla händer kändes det bra. När Maria pratade med Andreas stenvägrade han att prata med mig han ville bara inte. Stackarn jag hade ju snott hans mamma, dumma jag. Vi kunde inte göra annat än att le och tycka att det var lite gulligt, men i hans öron låter det nog mycket konstigt att åka till doktorn och inte kunna komma hem samma dag, det får ju han göra när han är hos farbror doktorn. Torbjörn hade varit första dagen på älgjakten idag han hade hälsningar från hela Gårdsås, snällt. Det skar lite i mitt hjärta när vi la på, skönt när man får komma hem igen, dvs om jag överlever morgondagen. Ja tanken fanns ju där hela tiden, men jag visste att det var rätt sak att göra för att slippa bli sämre och hamna i rullstol. På kvällen som följde hörde vi att någon skrek hjälp, hjälp. person i fråga skrek och skrek... Man undrade lite, vi fick förklarat när vi frågade om vad som pågick att det var en senil gammal dam som skrek, när personalen försökte hjälpa så slog hon dem, ibland godkände läkarna som tjänstgjorde att tanten fick något att sova på, hon fick nog det sen för det blev tyst. Jag hade blivit erbjuden en sömntablett, jag frågade Abbas om jag var tvungen att ta den för jag skämtade och sa jag var rädd att försova mig till operation. dagen efter. Jag behövde bara ta den om jag hade svårt att sova. Det var viktigt att jag var utvilad när de skulle operera. Jag sov förvånadsvärt bra den natten, riktigt gott utan tablett. Personalen hämtade koppen och pillret låg kvar när de tittade i den då skakade han på huvudet. Jag var ju nervös till viss del naturligtvis, men även trygg med att jag visste att han har så mycket erfarenhet. Abbas har gjort operationer i denna region av nacken i över 20 års tid. Så det var en erfaren neurolog, det var dessutom full styrka med övrig personal som måste finnas med vid operationer det kändes bra. Vad som kändes mindre bra var att man kände sig så långt hemmifrån. Ligga på ett sjukhus i ett annat land. Tänk om det inte skulle gå bra att jag dör, vad hemskt jobbigt det skulle bli för min syster. Det var sådana tankar som surrade runt i mitt huvud på morgonen innan operation. Jag somnade om efter frukosten som jag inte fick, syrran fick en bricka. Jag fastade sen 00:00 på natten. Jag vaknade när de kom in för att hämta mig, jag fick lugnande och de körde iväg mig i sängen till operationsförberdelse rummet. Där möttes jag av Abbas och han strök mig på axeln och sa tröstande på Engelska till mig -Vi ska ta bra hand om dig, var lugn. -Jag litar på Er. Svarade jag. Jag såg hur hans ansikte lyste upp i ett leende bakom det gröna munskyddet, detta är en levades god människa. Det verkar som om han inte vet hur väl han vill, noga med att jag, patienten mår bra. När han försvann ur mitt synfält där jag låg fortfarande i sängen dök narkos läkaren upp istället. Jag kände igen hans snälla ögon sen mötet dagen innan när han var på rummet och kollade samt informerade inför operation. Han pratade också lite lungande förkarade om vad som skulle hända under tiden jag sov. Det skiter jag i gör det ni ska och fort och bra söv mig och få det gjort bara,sluta tjata Tänkte jag men nickade bara lite och log så vänligt jag kunde mot honom. Mina sista tankar innan jag blev sövd var, undrar om jag vaknar igen. Tänk om det blir som jag skämtat om. Kirurgen nyser och skär av allt, ja det är inget jag kan göra..... Jag vaknade som planerat på IVA, de hade säkert haft kontakt med mig inne på operation men det är inget jag kommer ihåg. Jag möttes av min systers tårfylla ögon. Men vad nu då har det hänt något tänkte jag och tyckte synd om henne. -Vad har hänt? Frågade jag. -Du ser bara lite ynklig ut där du ligger, jag tycker synd om dej. Svarade hon. Hon gav mig en blodröd hjärtformad liten kudde som hon la på mig. Jag kom då ihåg att jag var nyopererad och YES, jag överlevde, därefter kollade jag att jag kunde röra på benen och armarna. Det kunde jag! Sen märkte jag att det känns visst inte så farligt där bak i nacken. Visst gjorde det ont men mera ytligt nu. Sen märkte jag att det var helttyst jag hade ingen tinnitus, alla 3 tonerna var tystade,skönt! Jag berättade detta för min syster och bad sen om ursäkt för jag behövde sova lite, helt ok, hon skulle gå för att ringa hem och berätta att allt var OK. Nästa gång jag vaknade, så vaknade jag av att någon skrek "BLOOOOD" , det var Abbas som hade kommit och fått sett det röda hjärtat som jag fått av min syster, det hade ramlat ner och låg brevid min nyopererade nacke. - Nej det är bara hjärtat min syster gav mig. Sa jag till honom. Hans ansikte sprack upp i ett enda stort leende och han plockade upp kuddhjärtat la det på mig, samtidigt som han lyckligt lättad gestikulerade att plockade han ut sitt hjärta från sitt bröst med orden. -Jag lägger mitt brevid, åh du får mitt med. Jag log åt han lite spontana nästan barnsliga infall, men han visade med stora mått att han bryr sig om sin patient. Min syster var och tittade till mig flera gånger den dagen men jag var nog lite groggy av förklarliga skäl. Mina största problem den dagen var följande. Jag låg och kände mig i håret och kände att jag hade något konstiga skräp, grejer i håret, jag frågade sköterskan som var inne och tittade till mig, -Vad är det för konstigt jag har i mitt hår? -Det är levrat blod, Svarade hon -Fy, va äckligt. Får jag tvätta håret nu? Frågade jag henne -Nej du det får du inte än. Svarade hon. -När får jag det då? I morgon eller? Envisades jag. -Ja det får du. Svarade hon Lite senare kände jag att jag var hemskt kissnödig. Jag frågade samma sköterska -Finns det någon toa här som jag kan låna, jag är så nödig! -Nej vi har ingen toalett här, Svarade hon -Ingen toalett!!! Det var mig ett konstigt ställe. Stackars er, sa jag. Vad jag inte fattade riktigt då, var ju att jag hade inget uppe att göra, jag var ju jättedrogad och nyopererad. Jag tyckte att livet var ganska perfekt just då inga krämpor någonstans. De var och hämtade ett bäcken åt mig då jag sa till dem att -Detta ska bli intressant och se om jag klarar, det var längesen jag slutade att kissa i sängen hörre ni. Envisa Svenska dumma patient, tänkte de säkert när jag tjatade lite till på dem, om hur jobbigt det var, att jag inte kunde. Men att ni inte har någon toalett. De kom tillslut med en pottstol. Jag fick hjälp att sätta mig på den och jag var superlycklig, va gott det var att kissa. När jag skulle förflytta mig från pottan till sängen fick jag blodtrycksfall, det var väl med risk för sånt som man skulle ligga kvar. Men det gick över bara jag kom i sängläge igen. Stackars IVA folk, ha med envis mig att göra, drogad blev jag tydligen inte mindre envis. Natten som följde var lite jobbig, IVA låg vid akutintaget och det hade skett någon trafikolycka, inte för att jag behövde bry mig om det men det var en väldans spring och dragande på skadade bara några meter från där jag låg och man kunde inte låta bli att inte uppmärksamma akteviteten. Jag somnade snart om tills någon väckarklocka började larma, snart var det personal runt mig var på jag tänkte sömnigt, "Vad är det för liv, kan de inte låta mig sova.Det är ju inget fel på mig". Det var inget fel heller upptäckte de snart, en av "plattorna" som mäter hjärt akteviteten hade visst lossnat och apparaten larmade att jag var "död" inga hjärtslag fanns tydligen i sängen där "plattan" låg. Detta upprepades en gång till under natten, lite komiskt i efterhand, just då ville jag bara sova. Under resterande del av natten så fort jag somnat pumpade blodtrycksmätaren upp och det kollades atomatiskt med jämna mellanrum. Jobbigt då, bra det fattar jag nu. Del [ 1 ] [ 2 ] [ 3 ] [ 4 ]>> [ 5 ] [ 6 ] [ 7 ] [ 8 ] [ 9 ] [ 10 ]

© Nackskadeförbundet

Besöksräknare
Startad den 19/5 2010