OM EN TRASIG NACKE. Del 5. Morgonen efter var det stor rond ca 15 läkare samlade sig runt min säng. De frågade, -Hur tyckte du gårdagen var? Var det jobbigt? -Nej vad då jag sov ju det var ni som jobbade. För precis så tyckte jag att det var. Jag såg att endel av läkarna blev förvånade, medan Abbas såg hel nöjd ut -Kan du röra på armar och ben, frågade de. -Jaha det var det första jag testade igår och det kan jag. Svarade jag -Märker du någon skillnad. frågade de. -Mina 3 toner tinnitus var borta alla 3, så känner jag enorm lättnad inne i nacken, det känns kalas bra! Svarade jag. Det gick ett sus genom läkarronden, de tyckte att det var fantastiskt och Abbas såg ännu mer belåten ut. Men det var ju sant. Jag kände mig nöjdare än nöjdast. Jag låg efter ronden gått och småpratade med en kille som jag delat rum med under natten, det var bara ett skynke de delat av rummet med. Han hette Erik och var från Berlin. Han hade samma skada som jag, men han var född samma år som jag blev skadad -87. Han hade fått skadan när han ramlat 3 meter rakt ner i backen, en fallskada alltså. En sköterska uppmärksammade att jag låg och pratade, hon trodde nog att det var med mig själv för hon kom in och frågade -Vem pratar du med egentligen? -Med killen bakom detta dära draperiet ju. Svarade jag. Hennes ansikte sken lättat upp i ett leende och hon sa -Vi undrade lite, men vi plockar bort denna så ser ni varandra. Vi låg och små pratade på knacklig Engelska jag försökte mig även på att prata lite Tyska, det gick riktigt bra med droger i kroppen. Tyska hade jag läst i högstadiet men jag har aldrig vågat prata, jag är för dålig på det språket. Snart kom även min syster ner till IVA, hon hade hälsningar från Torbjörn och våra föräldrar och många fler, det var många som tänkte på mig och var oroliga. Det är skönt att ha alla dessa mäniskors stöd. Det värmer även i efter hand. De körde upp mig till rummet lite senare den morgonen, det var ett steg i rätt riktning. Nu var det bara att ta det lugnt ett par dagar, innan man skulle åka hem skulle man väl kunna röra på sig endel, hemfärden var ju om 6 dagar. Så nu var det bara att pigga på sig. Allt efter som dagen förlöpte fick jag mer och mer ont i magen, tillslut var det jätte jobbigt. Jag var ju inte så pass "nykter" efter narkosen etc men jag kände att jag blev tvungen att försöka gå på toa. Var på en läkare kom in och sa -Du har fått valium, vet du vad det är? -Ja, det vet jag, det är lugnande. Svarde jag. -Gå och lägg dig då. Säger han lite barskt. -Men jag ska ju bara på toa ju. Säger jag Då flikar min syster mycket bestämt in. -Måste vi binda fast dig i sängen? Du är ju hög. Det syns i dina ögon. Gå och lägg dig nu. -Men oj. Är jag hög? Känns inte så, jag har bara ont i magen jag. Därefter kröp jag snart lydigt ned i sängen, somnade av utmattning ett tag. Dr Abbas var och tittade till mig senare på eftermiddagen, han sa att det var OK att röra sig lite försiktigt, men jag skulle ta det lugnt. Maria blev något av en bodyguard resterande eftermiddag, kväll och natt. Jag kände att min mage inte alls tyckte om allt i smärtlindringsväg som de gav mig. Nacken kändes väldigt väl, det gjorde ont som man har när man fått ett rejält skrubbsår, det var ytligt ont. Jag kunde naturligtvis inte sätta mig upp i sängen som vanligt utan fick använde mig av hissen som körde upp huvudändan av sängen, körde man upp den max, gick det att ta sig ur sängen på egen hand. Somnade några timmar tillslut, det var magen som var värst,men det skulle väl gå över tills dagen efter. Vaknade igen dagen efter det var nu Torsdag, hade nu mer ont i magen än i operationssåret.Dagen flöt förbi på något sätt och vid ronden så tog jag upp att allt annat kändes toppen, förutom att magen var smärtsam och uppblåst. Dagen förlöpte vidare med att jag var och blev omröntgad för att kolla att allt var såg bra ut inne i nacken. Kvällen kom. Jag trodde tillslut att detta går inte bra, min mage spricker... Jo det vore ju typiskt, genomgå en stor nack operation och klara det galant för att sedan att magen "exploderar" för alla mediciner man fått. Inte bra, inte bra alls. Jag låg i sängen och klarade inte prata knappt, min syster frågade oroligt. -Hur går det med dig? Ring på hjälp på larmklockan. Jag orkade inte lyfta ett finger och sa till Maria att -Det går nog över vi väntar lite till. Då larmade syrran, Det kom in en sköterska och undrade hur det var. Maria förkarade läget, hon förvann snabbt ut igen, efter en stund kom det en läkare han undersökte magen och tillslut kom de fram till att jag skulle sköljas ren bakvägen. Jag fick vattenlavemang, mindre behaglig men nödvändig behandling. Det som följde ska jag låta vara oskrivet, men det hjälpte. Fredag vaknade jag med en mycket trevligare mage, fortfarande öm men helt ok. Det var då det vände och man kände att nu var man på väg mot ett bättre liv. Inne i nacken var det en hel känsla, jag kände inte lägre den skärande knivskarpa smärta man gått med i så många år förut med. När jag skulle förflytta mig kände jag att benen löd mig bättre, tinitusen var fortfarande borta även om det återkom en ton ibland var det helt tyst för det mesta. Jag kände ett lyckorus kom över mig. Jag var så enormt tacksam över att jag hade fått möjligheten till att få detta gjort, att jag fått rådet att komma i kontakt med Abbas var ju "mina Thomasers" förtjänst. Jag var så glad att jag vågat ta chansen direkt, detta var ju nästan för bra för att vara sant. Visst hade man "skrubbsårs smärtan" men med tanke på att de bara för några dagar sen hade varit inne i nacken och borrat, skruvat och grejat, så var detta över förväntan. Detta kunde ju med tidens hjälp bli hur bra som helst. Fånigt lycklig tillbringade jag resterande tid där på sjukhuset, jag var bara lite misstänksam på det de kom med i de små koppar med mediciner. Jag pratade med dr Abbas och gjorde upp att de skulle ge mig de mediciner jag behövde för läkning samt blodproppssprutan, annars fick jag hålla mig till Panodil forte. Jag kan ta smärta men det som händer i min mage med "fel" mediciner det blir bara outhärdligt. Vi var och löste ut röntgen plåtarna och hade ytterligare ett möte med dr Abbas på hans kontor. Det han då sa till mig gjorde mig jätte förvånad och det var, -Anneli, ,jag beundrar dig du lägger dig inte ner och tycker synd om dig själv, nu är jag opererad så nu är det synd om mig. Du är uppe direkt och det är BRA. -Tack, sa jag lite förundrad, det är ju så med operationer också egentligen. Man har ju bara sig själv att jämföra med, jag hade dessutom föreställt mig att smärtan efter skulle vara mycket värre. Det kanske det är också för endel andra. Man vet ju ALDRIG vad någon annan känner. -Vad ska jag tänka på fortsättningsvis vad är det för restrektioner? Frågade jag. -Var inte rädd för att leva men ta inga onödiga risker. Svarade han. Därefter berättade han om en dam som var ute på skidor och föll så illa att skruvarna gått av. Det gick att fixa igen men det blir ny operation och konvalicens. -Nu i början då hur mycket får jag bära osv. Frågade jag. -Max 5 kg nu första 3 månaderna, det känner du själv. Gör du för mycket får du betala för det själv i att det gör mera ont. Du ska vila 10-15 minuter i timmen eller vid behov. Men ingen storhandling i flera timmar till jul. -Behöver jag använda mig av stödkragen nu? Frågade jag. -Nej, nej det är inte nödvändigt, men ha den så att andra ser att det är något speciellt med dig nu i början, så att de undviker att tex knuffa till dig. Då är det bra, men försök att vara utan. Svarade han. -OK. Ska jag på något återbesök, när brukar det vara? Frågade jag. -Om någon månad, när du känner att du behöver bli kollad, känns allt bra då är det bra. Svarade han. Jag passade på att fråga om dr G´s "undersökning" vad han trodde om den. Abbas slöt sina händer runt sitt huvud och vaggade fram och tillbaka och utbrast, -OJ oj oj oj då blev det väl mycket värre allt? Eller hur. -Ja det blev det. svarade jag -Stackars dig. sa han med mycket bekymrad min. -Ja men nu känns det bättre. Sa jag -Bra! Mycket bra! sa han Dr Abbas är i mina ögon en enomt fin människa. Så levande har jag nog aldrig träffat någon läkare som är. Inlevelse förmåga för andra människor, en fin kvalitet, jag är imponerad av honom. Jag hade även blivit lovad att jag fick ta små promenader runt sjukhuset, man behövde komma ut och få lite luft. Det är ju aldrig kul att vara på sjukhus även om personalen är suveränt goa och trevliga, jag klarade gå runt lite i sjukhusparken, vi träffade på damen som vi sett precis när vi kom till sjukhuset, hon som hade gått så illa. Hon såg mycket piggare ut och satt ute vid entren och smsade till någon. Vi kom i samspråk med henne och det visade sig att hon var från Schweiz. Mycket trevlig kvinna , det hade inte blivit helt bra första operation för henne, utan dr Abbas hade fått gått in igen och korrigerat. Detta var lite ovanligt men jag visste att det fanns den risken för i pappret i vad som ingick i priset hade jag läst om att det kunde vara så ibland. Nu kände jag mig om möjligt ännu mer tacksam och lycklig för att jag redan mådde så bra. Vi var satt uppe på solterassen endel, vid ett av de tillfällena kunde jag inte låta bli jag började småskratta lite för mig själv. Syrran frågade vad det var, det berodde ju på att jag jag hörde fågelkvitter utan en enda störande ton eller oljud som alltid annars funnits där och stört, HÄRLIGT! Under Fredagen fick jag behandling på rummet i form av lymfmassage, det var personal från sjukgymnastiken som kom till rummet och gav mig detta, kändes bra och behagligt. Det är ju en mild och snäll massage som ska hjälpa ta ned svullnad. Jag och syrran tog en liten promenad igen runt lilla sjukhusparken hade vi ju redan gått jag ville att vi skulle ta en lite längre tur, men det blev några varv där runt, runt i lilla parken. Under våran runda hörde vi vilsna tanten var i farten och skrek igen, man kunde inte låta bli att tycka synd om henne, hennes desperata skrik på hjälp, stackars människa förvirrad och rädd till och med för peronalen som försökte att hjälpa henne. På kvällarna somnade vi tidigt tittade lite på dvd, lyssnade på musik, jag hade haft med en liten bärbar dvd som vi använde mycket flitigt, allt som fanns på tvn var ju dubbat till Tyska. Vi lyssnade mestadels på lugn musik för det sägs ha bra effekt på läkning. Varje dag pratade med vi de där hemma, jag försökte att få prata med Andreas, NEJ det ville han verkligen inte. Han var nog enormt sur för att jag lagt beslag på hans mamma så länge med. Det skar lite i mosters hjärta att han inte var villig att ens säja hej, men men är man 3,5 år är det inte så lätt. Söndagen kom och då gick vi faktiskt en lite längre tur, några kvarter bort och tillbaka. När vi kom tillbaka var Erik (killen från Berlin) ute vid entren, skönt att se att han var på benen igen. Idag hade jag fått sluta fastan, efter magpersen hade jag fått leva på buljong och skorpor, yoghurt och lite snällare mat. Detta gjorde inte så mycket för varje dag när vi lyfte locket på matbrickan kunde vi konstatera att "det är inte maten vi är här för i alla fall". Det är väl ingen krogmat på större matbespisningar någonstans, dessutom är det en lite annan matkultur utomlands. Det räcker att gå över gränsen till Norge eller Danmark så är det lite anorlunda än vad man är van. Det var inget att egentligen störa sig på, buljongen och sopporna var ju välsmakande, det var som det var. Vi överlevde! Måndag var jag ner till sjukgymnastikavdelningen. Sjukgymnasten jag fick denna gång hade vi sett dagen innan. Hon hade kommit på cykel med sina barn, jag lade märke till henne för att hon tittade så på mig, jag trodde då att det berodde på vita lappen i nacken, för man såg nog lite skumt stel och lappad ut. Det var ju en ganska stor plåsterlapp man hade. Nästan som en dambinda. Men största anledningen var att hon visste att jag skulle behandlas av henne dagen efter så hon kollade säkert status på patient. Dr Abbas hade ju inte varit på detta sjukhus och opererat i så många månader och hon kanske bara varit lite nyfiken. Efter detta gick vi på promenad ner till centrum och tillbaka. Det blev ca 2 km. Syrran var mycket tveksam till promenad utanför sjukhusområndet hon frågade om vi skulle vända ett flertal gånger, men jag ville ta den turen och det gick bra, men var nästan i mesta laget. Vi träffade dr Abbas efter han hade opererat andra patienter under förmiddagen. Han kom till rummet för att titta på ärret och det såg så bra ut att han tog stygnen redan då. Jag hade ju köpt en ask "MERCI" choklad till honom, det är inte mycket men det är ett litet bevis på hur tacksam jag egenligen var för att fått hans hjälp. Det var som om han vunnit högsta vinst, han lyste som en sol och höll upp asken, kysste asken och sa, -Tack, åååh så gott tack! Han blev glad. Det var ju tanken också, men att han blev så överlycklig hade jag inte väntat mig. Jag hade även köpt choklad till personalen på kirurgavdelningen för att visa uppskattning, de hade ju tagit väl hand om mig under dessa jobbiga dagar jag varit inlagd. De fick chokladen på Tisdag innan vi åkte hem, dr Abbas skulle ju operera även på Tisdagen när vi åkte hem det var därför han fick chokladen dagen innan. Sjuksköterskorna undrade om jag behövde några smärtstillande tabletter med tanke på resan hem, jag avböjde med tanke på magen. Den var bättre men fortfarande lite i uppror efter allt man fick i samband med operationen veckan innan. Det hade varit bra att kunna tagit något starkare men vad? Jag vågade inte prova. Zoltan våran taxichaufför, kom upp till rummet och hämtade oss och våra väskor. Vi lämnade sjukhuset och åkte åter till Munchens flygplats. Det var härligt att komma ut kolla lite i taxfree jag njöt men fick ganska snart ont, kände hur det svällde i nacken, tog en Panodil det lindrade lite. Väl på flygplanet lite senare märkte jag en markant skillnad, det gjorde inte ont inne i nacken på samma vis som före. Det var ytterligare en lyckokänsla att känna mindre smärta vid start, luftgropar och landning. Det som var värre var att nackmusklerna vart hemskt onda, trötta, nacken svullnade till brisningsgränsen. Jag provade nackkrage på, av, på, av. Så höll jag på hela hemresan. Det fanns inget sätt att klara avlasta nacken på, det gick nog några extra Panodil under färden. Vi möttes av Torbjörn och mamma på Oslo flygplats. Tårar fyllde alla våras ögon, det var enormt att komma hem igen. Jag kände att jag var så glad, nöjd att vara hemma igen, nästan hemma i alla fall. Bilfärden mot Sverige var hemskt jobbig. Men en stund senare var vi hemma hos Maria. Det var en nästan lite blyg Andreas som mötte mig där i dörren, han hade fått hem sin mamma äntligen. Jag hade med ett mekaniskt litet flygplan som jag köpt till honom, han blev glad men visste inte om han ens vågade ta i moster. Han hade nog fått förmaningstal om hur försiktig han skulle vara med mig, det enda han gjorde var att styka mig lätt på kinden och sa "Tack Anni", jag var förlåten. Sen firade vi hemkomsten med tårta och kaffe, flaggan hade hissats dagen till ära. Det var stort att komma hem, på många sätt. Lite senare när vi kom hem till Gunnarskog, satt det en bukett med blommor och välkommen hem & krya på dig skylt. Då fick jag lite blött i ögat igen. Det var Niklas och Mia i Ryggstan som varit och smyckat dörren. Jag njöt i fulla drag när jag klev in hemma, skönt att vara hemma igen! Jag intog ganska mödosamt soffan och ryggläge, vad ont jag hade kan jag nog inte beskriva i ord, det var bara att vila nu. Jag kunde faktiskt inte sova nästan något den natten. Jag hade allt för ont, kunde inte koppla av. Tillslut när jag varvat ner så gjorde jag ett tappert försök att lägga mig och sova. Jag kom i säng sov ett par timmar då jag vaknade av att jag försökte att vända mig i sängen. "AJ", nacken. Jag fick krypa baklänges upp och hjälpa till med hålla i huvudet händerna för att klara resa mig upp.( Det blir stelt i operations ärret första tiden, läkning pågick.) Jag hade ingen sänghiss som det fanns i sjukhussängen. Men det gick ändå. Mödosamt och jobbigt, men det gick. Del [ 1 ] [ 2 ] [ 3 ] [ 4 ] [ 5 ]>> [ 6 ] [ 7 ] [ 8 ] [ 9 ] [ 10 ]

© Nackskadeförbundet

Besöksräknare
Startad den 19/5 2010