Nackskadeförbundet

OM EN TRASIG NACKE.
Del 2.

Jag blev tillslut tillsvidare anställd på Palmviken som butiksbiträde fick en deltid när han som textade skyltarna gick i pension texta skyltar var ju en liten del av det jag är utbildad till, så jag var överlycklig, hade försökt jobbat heltid ett tag men det fungerade inte med min skada. Jag testade mig fram och landade på 30 timmar i veckan på lönebidrag och 10 timmar sjukpensionär. Bli sjukpensionär för mig på 25% var ett enormt nederlag, men det var ett måste, jag klarade inte 100%. Detta trädde i kraft 1999, 12 år efter olyckan på något sätt hade jag klarat att undvika gå i sjukpension tidigare. Med tanke på att jag var 21 år gammal första gången pension fördes på tal och det först skedde 9 år senare beror enbart på att jag hellre tog blod svett och tårar, jag var inte beredd att ge upp och för mig kändes det som att ge upp om man gått i pension vid 21år. Det gick fortfarande i perioder med arbete och kortare sjukskrivningar. I efter hand kan jag tycka att mitt jobb med att texta skyltar var nog lite fel, det kunde stå mycket konstiga och roliga saker när jag var i farten. Jag bad mina arbetskamrater att alltid kolla mig, men tyvärr kom det upp en hel del roliga skyltar i butiken. Det var nästan aldrig någon som tog illa upp, vad jag vet om, jag fick ganska bra förståelse så i alla fall. Mina händer och armar spökade ganska ofta med mig på jobbet. Jag hade svårt att hålla i textpennorna, det bara kan glida ur händerna, har haft dåligt grepp. Det fungerade olika från och till. Som allt annat...

Så förändrades livet possitivt jag träffade min sambo nuvarande Torbjörn, han hade precis köpt en gård och jag flyttade till honom i Gunnarskog sommaren 2000. Han var det bästa som hänt mig och man ska ju klara att pendla 4 mil om dagen, jag körde som vanligt med possitivt tänkande. Men verkligheten kom ikapp igen, jag var tvungen att vila 1-2 timmar varje dag ibland mer efter jobbet, blev helt slut ändå hade man lättare arbete i och med lönebidraget. Vad gör jag för fel? Snart blev jag tvungen att berätta för honom att jag hade en gammal trafikskada i nacken. Vad har du för fel i nacken då undrade han, som alla andra, inklusive jag själv har ju undrat allt sen olyckan. Man har ju aldrig tidigare fått någon direkt förklaring, utan den hade jag själv svårt att ens acceptera att jag ens är skadad och jag tom trott att det beror på mig själv, att jag inte försöker tillräckligt. Så vad skulle jag säga till andra som frågade.

Min läkare i åmotfors dr Claes Edgren, hade tyvärr något år tidigare avlidit och jag blev naturligtvis tvungen att träffa nya läkare. Jag möttes av som jag kände, ett enormt motstånd det enda det pratades på var sjukgymnastik och hur viktigt det var att inte vara sjukskriven. Det var inte sjukskriven jag velat bli någon gång, utan jag ville få hjälp från att inte bli det. Men jag knatade vidare fortfarande i perioder jobba, sjuk, lite bättre. Det var som att åka berg och dalbana, bara att åka med kontrollen hade jag inte själv. Jag hade ingen kännedom om läkarna i och med att jag var enbart till läkare när ingen annan utväg fanns. Då får man ju den som då råkar ha jour. Hade tillslut en skräck för jag försökte vid något tillfälle försökt att förklara en del av symptomen och den läkaren tittade på mig som om jag var ett UFO och hon sa till mig.
- Jag gör dig ingen björntjänst med att sjukskriva dig. Men jag gör det ändå, Sen måste du gå till sjukgymnastiken och tillbaka till arbetet när denna period är slut. För att gå sjukskriven är inget du blir bättre av.

Lydigt kämpade jag vidare jag ville ju inte vara hemma och det går så länge det går,tänkte jag. Yrseln blev bara värre och värre, illamående, värk, blev nästintill inkontenent, men jag jobbade. Ibland klarade jag bara varannan vecka. Jag hade fått beviljat om dispans på karensdagen vid sjukskrivning och jag ville inte till någon läkare som skulle sitta och bedömma mig som de gjort stundtals, nej det var bara att försöka. Jag fortsatte med egen träning, lättare Yoga övningar, promenader och stretching. Sjukgymnasten jag träffade i senaste omgången tyckte att jag visste och gjorde allt rätt så han kunde inte tillföra något, med min situation var jag tvungen att hålla kroppen på en rörlig nivå själv. Det var enbart ett problem att ens köra bil till Arvika, jag var ibland tvungen att ta bensträckare när jag körde den lilla biten, 2.2 mil.

Efter mycket jobbig sensommar & höst 2004 blev jag tvungen att söka läkare igen. Jag hade hunnit bli såpass risig att jag hade minnesluckor, var nästintill förvirrad oftare och oftare, visste jag inte hur jag kommit till eller från jobbet, jag körde bil själv,"smart" kan jag tycka så här i efterhand. På jobbet vet jag inte riktigt hur jag uppfattades. Jag tror att några enbart ansåg mig som trög och lat. När man lever med en skada i CCJ området (som jag nu i efterhand vet att det är jag har) så blir det värre ju mer man försöker, det kommer också i perioder. Jag fick koncentrera mig på minsta sak, att gå röra på armarna, prata. Prata har jag alltid varit duktig på men tankeförmåga och talet var "släpigare". Jag hade då med som jag ser det i efterhand mindre dåliga och riktigt dåliga dagar, det blev bara värre. Med tanke på hur man tidigare blivit bemött bad jag om att få en riktig läkare som förstod sig på nackar med skador. Jag orkade då knappt ta mig till Arvika själv, hade svår yrsel och dålig balans har man haft även i bra perioder, men nu hade jag minnesluckor allt var mer påtagligt svårt igen. Ont ända ut i svanskotan, under fötterna, huvudvärk och hela kroppen hade blivit påverkad. Vaknade nattetid ofta med rusande hjärtklappning, kramper i musklerna.

I slutet av januari-05 träffade jag dr G och han verkade inte riktigt tro på det jag sa, om mina symtom. Han sjukskrev mig i 1,5 vecka helt och sen skulle jag åter i arbete på halvtid. Jag blev ordinerad sjukgymnastk och äta anti inflammatoriska tabletter. Efter många tablett perioder har jag ju som sagt var svårt att äta tabletter, har även tyckt att problemen blir värre om man äter för mycket smärtlindring. Jag har ju aldrig svimmat när jag undvikit starka tabletter. Jag själv tror att det beror på att man "hör" kroppen "nej" och inte överansränger gammal skada. Men det sistnämnda vågade jag inte säga till dr G han verkade veta bäst själv. Det är ju dessutom min egen teori.

De 1,5 veckorna gick och jag hade stora svårigheter med att ens sköta hygien själv, rumpan sitter som det verkar en mil bort i sådana perioder. Fredagen innan jag skulle börja jobba halvtid ringde jag och berättade för sköterskan att jag inte alls var bättre och behövde en ny tid hos dr G. Det fick jag inte man var tvungen att prova jobba först för annars kan du ju inte veta om du klarar det och vårdplaner är till för att följas. Vad säjer man, jag blev stum, jag har inte gjort något annat än att envisas och provat att jobba till och från i 17 år då. Snäll lydig patient igen, jag tog mig till jobbet följande Måndag med nöd och näppe. Jag sov dåligt, så jag åkte dit redan vid 6-tiden på morgonen. Det är mindre med trafik vid den tiden och därför lättare att köra inte så mycket att hålla reda på. Då chefen kom till jobbet och han såg att jag var där undrade han om jag skulle vara kvar, nja jag måste nog ringa och få en ny tid när de öppnar det funkar dåligt för mig. Ont har jag också berättade jag. Det blir en bisarr situation när man ska till ett jobb för att prova när arbetsgivaren inte vill ha folk på jobbet som inte klarar fungera. Jag ringde när de öppnade och fick ett ifrågasättande från sköterskan igen ringer du redan, nu har du väl inte testat jobba heller, jo jag var här på jobbet redan vid sex. Så tillslut fick jag en tid hos dr G, samma dag faktiskt. Väl där kommer dr G in och med en stor suck sätter sig ner och tittar på mig som om jag var gårdagens sopor.
-Vad gör du här? Ska inte du börjat jobba nu enlig vårdplanen?
-Det fungerar inte, allt är så jobbigt och gör ont, jag klarar inte av vardagen ens och är man på jobbet vill de ju att man ska göra något också. svarade jag.
-Hur mycket tabletter har du tagit, har du tagit full dos? Undrade han.
-Jag har tagit varje dag men det fungerar inte med tabletter på den här nacken, det blir bara värre då. Svarade jag.
-Vad vill du att jag ska göra med dig då? frågade han.
-Det vet väl inte jag, det är väl du som är läkare och ska veta det. svarade jag,

Kanske lite onödigt utmanande med tanke på vad som följde sen, hade jag vetat, så hade jag nog inte sagt så. Men det är ju alltid lätt att vara efter klok. Hade jag vetat hade jag aldrig gått till dr G utan valt någon annan läkare. Han ville väl inte förstå eller Han kanske inte hade tillräcklig kunskap om nackskador Han hade i alla fall fått för sej att han minsann skulle bota mig från latmasken eller vad det nu var han trodde jag led av. Men jag tycker att det är sant att patienterna ska inte behöva veta själva, men läkaren ska även höra på om patienten inte klarar av att äta tabletter eller om det är arbete. För jag har aldrig sökt läkarvård bara för att det är kul. Det som följde har gjort mig ännu mer reseverad för läkare. Han ställde sig bakom mig klämde och kände lite på nacken.
-Det gör liksom ont inuti nacken. berättade jag.
-Det är inget mekaniskt fel på dig, det är bara att vrida. Att det gör ont är inget farligt!
och han tvingade mig att vrida på huvudet. Det gjorde så ont att det svartnade för ögonen, jag ville skrika men det gick inte, tårarna bara sprutade. Vad i helv.. gör han tänkte jag, vad har jag gjort för att förtjäna det här? Jag gled ur hans grepp vred hela mig runt och tittade på honom och tårarna bara rann nerför mina kinder.
-Är du nöjd nu? Frågade jag dr G
-Nej sa han.Sa dr G
-Ska du vrida mer? Frågade jag.
- JA, sa han...
- Det får fan inte du du göra, snyftade jag.
Det gjorde han inte. Han tog med mig in till sitt kontor där han förklarade att det inte är farligt när det gör ont, medan han skrev ut ett nytt sjukintyg. Jag skulle inte ha följt med men jag var som i chock. Jag fattade inte hur han kunde göra så han är ju läkare....Jag samlade mig och slutade gråta, gick till bilen och blev sittande där en stund och kände att det gjorde fortfarande jätte ont. Jobbigt varför skulle han göra så? Försökte ratta ut bilen och märkte att höger arm kändes konstig, försökte låta bli att tänka på det som skett, men det gick bara inte.Jag uträttade de få saker jag skulle som i ett töcken.

På något sätt tog jag mej hem själv, väl hemma när jag såg Torbjörn bröt jag ihop igen.Jag grät hejdlöst igen, nu var det andra gången jag grät denna dag, jag som har så svårt för att gråta inför folk, även min goa sambo, jag tror att detta beror nog på att jag inte vill visa mej svag och nu stog jag här och snörvlade framför honom och Erik. De var ute och högg ved då jag kom hem och bröt ihop, jag blev förvånad över min egen reaktion för jag brukar bita ihop och gå vidare. Men det var nog som Torbjörn sa någon dag senare att jag var den enda han hört om som blivit våldtagen i nacken, lite bisarr humor men det låg nog en hel del i det. åter igen till dagen med besöket hos dr G.
-Den där ska jag aldrig mer träffa, jag dör hellre. Snyftade jag fram.
Han förhörde sej lite mer om vad som hänt och gick utan ett ord in och satte sig för att ringa. Min första tanke var "jaha och så mycket brydde sej han, vart var det så viktigt att ringa nu då mitt i allt." Det var för att ringa till vårdcentralen, men dr G hade gått fär dagen. Sköterskan gjorde en anteckning så dr G skulle ringa dagen efter.

På kvällen var vi till akuten, det var inte bra med mig innan och något bättre hade jag inte blivit. Jag ville egentligen inte åka till akuten, tänk om han är där också dr G. Jag var livrädd både för honom och det nya domningarna i huvudet, den ökade svaghet speciellt i höger hand, de gamla problemen var påökta ytterligare, mer påtagliga, ont som busen inuti nacken, hela jag värkte på något sätt, Inte roligt alls, man söker hjälp ur "skade gropen" man är i och någon gör i vården "gropen" större så man halkar djupare ner. På akuten fick jag en jätte trevlig kvinnlig läkare som undersökte mig ganska noga och trodde inte att det var ryggmärgsskador i alla fall. Vi åkte lite lättade hem igen. Men sova var inte att tänka på den natten, tankarna bara snurrade. Ont hade man så det räckte och blev över men enligt dr G så är smärta inget farligt... Undrar om han verkligen är så dum, på riktigt. Till och med jag förstår att det beror på vad som gör ont om det är farligt eller inte och utan ny röntgen vet men inte, om ens då.
Ringde det gjorde han faktiskt dagen efter som utlovat, när jag såg på telefon att det var skyddat nummer kände jag att pulsen ökade jag fick en klump i magen, men jag svarade jag var mycket kort, det enda jag sa till honom var att,
-Min sambo vill prata med dig.
Jag ropade in Torbjörn som var ute och högg ved den dagen med och de pratade ett bra tag. Jag lyssnade Torbjörn förklarade hur läget var och dr G sa att han inte gjort något fel. Det knakade inte så han hade inte gått över några spärrar. Dr G beklagade att jag tog det så och han var ok med att jag inte ville träffa honom igen. Men han kunde ju inte garantera att jag inte fick honom om jag sökte akut. Ja håller jag på att förblöda eller är medvetslös då kan han få ta i mig igen men inte annars.

Tiden efter denna hädelse var nog något av det jobbigaste jag varit med om för jag var tvungen att få tag i en annan läkare, men vem? Jag har ju försökt i alla år att hitta en balans i livet utan läkare för vad kan de göra, skriva ut piller och sjukskriva och ordinera sjukgymnastik. Men nu gick det inte ens på "stön" längre gränsen var nådd och överskriden redan innan besöket hos dr G. Jag hade en läkare på privatmottagningen Arken för ämnesomsättningsfelet jag har. Jag frågade honom om han kunde tänka sig att ha mig som patient för nacken och rygg probemen med, men han tyckte sig inte vara tillräckligt bra på det, hans expertis låg inom andra områden. Jag blev återvisad till vårdcentralen. Jobbigt, jag ville inte ens gå in på dit med risk för att träffa på dr G. Men jag hörde mig för och fick kännedom om en lugn och sympatisk läkare dr Kenneth Andersson. Jag var livrädd första gången som jag träffade honom men det gick bra, men hade jag klarat på några villkor att åtregå till jobbet utan att behöva gå in på vårdcentralen, så hade jag gjort det direkt. Jag fick ångest liknande känslor bara av att jag skulle dit . Han var lugn och försiktig, tur! Under tiden som jag bytt läkare hade jag begärt ut min journal från besöket jag ville veta om vad han skrivit."Patienten upplevde undersökningen som obehaglig" det var en underdrift! Dr G hade även skrivit att han försökt förklara för patienten om sambandet mellan rädsla och smärta...Det var nästan som att läsa en parodi när jag läste min egen journal.

Jag fick ett antal stakare smärtstillande utskrivna av dr Kenneth, jag önskade så att de skulle fungera för mig att äta dem, men icke magen kändes spräckfädig och det blev stopp. Jag blev anorlunda yr, vid ett tillfälle när vi åkt bil kunde jag inte gå sjäv utan Torbjörn fick leda mig in i huset. Huvudvärken flyttade från bakhuvud till pannan plus lite andra biverkningar, det var Tradolan som jag ätit då och de slutade jag med fick prova andra piller men landade åter på alvedon, ipren och senare panodil forte, senare fick jag utskrivet kinin ett muskalavslappnande läkemedel som min mage klarade av.

Om jag minsta hård i magen och behövde ta i, kände jag att detta ej var möjligt, det gjorde enormt ont inuti nacken. Detta hade tidigare varit ett stort problem som var värre efter dr G tvingade mig att vrida på huvudet. Det knastrade mer inuti nacken, som om ben gnager mot varandra. Jag fick utökade domningar i ansikte tom näsa, kinder, haka, öronen domnade stundtals. Jag kände "ledningar" från nacken upp till ögonen och öronen. Kroppen spökade riktigt ruskigt nu med mig. Jag hade under hela sjukskrivningen bra kontakt med mina handläggare på Försäkringskassan. Jag berättade öppet om delar av problematiken hur min kropp vägrade lyda, hur enormt ont det gjorde. Jag fick bra förståelse och jag hade ganska ofta kontakt, de fick nog i ett tidigt stadie klart för sig att min vilja fanns och att det inte var den det var fel på. Jag skriver "de" för det byttes handläggare efter en tid in på sjukskrivningen.

Hade hemskt ont, sov dåligt så allt annat jag hade innan också, usch det var som jag skulle kunnat "lämna in", men skam den som ger sig. Jag var bara tvungen att försöka lite till kroppen kan ju fixa mycket själv med läkning och det var "bara" att härda ut och invänta en bra period. Sent en kväll när jag gick och la mig kände jag det var en konstig känsla i huvudet. Jag tänkte undrar om det kanske är hjärnblödning, hur känns det? Stackars Torbjörn kanske hittar en död kärring i sängen i morgon. Ja det blir som det blir tänkte jag, men jag vaknade igen nästa dag, skönt. Hade jag sökt för allt så hade jag verkligen blivit betraktad som inbillningssjuk. Om de inte redan tyckte det endel inom vården och i min närhet. Därför är det mycket jag varit tyst om.

Även hemskt svårt att sova i flera månader sov jag 1,5-4timmar per dygn, med tanke på att man var hemma och sjukskriven blev det enorm drygt, tråkigt, jobbigt. Vilket liv det är inget man väljer om man har ett val. Jag fick tabletter Tryptozol, som hjälpte mig att somna och slappna av, de kunde jag äta som tur var. Jag gick på sjukgymnastik fick endast smärtlindrande akupunktur. Det blev någon konstig reaktion efter behandlingarna, jag var mer yr och det påverkade synen såpass att jag enbart kunde se största texten i en dagtidning, dvs namnet på tidningen. Skrämmande, jag blev jätte rädd första gången detta hände och satt kvar hos sjukgymnasten i väntrummet jag vågade inte gå där ifrån förän det gått över, han uppmärksammade att jag var kvar och frågade hur det var. Jag sa som det var och han såg lite förbryllad ut, men tyckte att jag skulle sitta så länge det behövdes. Efter ca 30 minuter blev det bättre och jag gick ut där ifrån men kände när jag satte mig i bilen och körde i väg, att jag inte var bra. Jag åkte bara en liten bit hem till en kompis som var hemma och stannade där tills det blev bättre. Sen har det varit så från och till, speciellt när jag fått akupunktur att det påverkat synen enormt men gått över efter ett tag. Ibland när man varit hemma har det också varit på detta sätt med ögonen i perioder, så det har också varit en del av "dagsformen".

Del [ 1 ] [ 2 ]>> [ 3 ] [ 4 ] [ 5 ] [ 6 ] [ 7 ] [ 8 ] [ 9 ] [ 10 ]

Besöksräknare
Startad den 19/5 2010